Se mig för den jag är, inte mitt kön (aka klyschig titel)

måndag 8 (eg 9) november, typ halv två på natten

Jag borde justera internet så att det inte går att använda efter klockan 12 på natten. Och jag borde lova mig själv att inte blogga på kvällen. Kan tänka att det blir svårare att sova...

I går hade vi möte i kollektivet. Vi har det med jämna mellanrum, som del i vår utom-vänster-parlamenariska, anarkistiska organisering, för att inga oönskade ordningar (eller diskberg) ska uppstå. Jag har varit väldigt förundrad över den mängd politiskt arbete som ligger bakom kollektivets organisering, särskilt i jämförelse med hur andra människor lever. Det är genomtänkt.

Ska skriva mer om möten någon gång. Igår dryftade vi exempelvis frågan Separatism, som är väldigt intressant i sig. Med positiv utgång!

Tillbaka till det här inläggets tema.

I går kväll hade jag följande reflektioner.

På en runda i början av mötet (när en får säga hur en mår/vad en gör för tillfället etc.) hade jag bestämt mig för att komma ut som kille. När det blev min tur sa jag i princip: "Ja jag har hjärtklappning för jag är nervös för jag har tänkt säga till er att jag vill bli kallad han och att jag är en kille för övrigt har jag körlektion i morgon och jag har övat jättemycket så det känns ganska bra. Klar!" Därefter andades jag ut.

Det blev ett sjysst mottagande, med någon konsekvent följdfråga, inget mer. Måste erkänna att mottagandet var bättre än jag varit rädd för. Efter mötet - då vi även kommit fram till att vi alla vill ha ett queer-feministiskt, icke-separatistiskt kollektiv - kändes stämningen uppsluppen. Jag var mer lättad än på länge. Det kändes som om allt var möjligt.

Nu när jag ska gå och lägga mig känner jag mig dock likgiltig. Varför gör jag egentligen det här? Jag är helt nykläckt, i en ny identitet jag inte haft tidigare. Är jag inte egentligen som Orlando i filmen Ångrarna - fast tvärtom. Han ville vara homo i en heterokulturell värld. Därför genomgick han könsbyte. Jag vill vara ihop med killar i en homonormativ värld (eller med en homonormativ hjärna)... Som det är nu har jag för övrigt bränt mina broar mot möjligheten till alla som helst någorlunda normala relationer. Min identitet halkar mot att vara det udda.

Vill ha en värld där ord som udda, normal, alternativ,

norm, vanlig, majoritet, minoritet etc. inte existerar.

För det finns ingen som tycker att det finns någon

relevans i att använda det tankesättet.

Å andra sidan - jag kan inte se mig själv som tjej i förhållande med en kille (då är flata bättre). Önskar att jag hade anpassats till normerna när jag var liten så hade jag sluppit det här grubblet nu.

X X X

Innebär det här att så fort jag tar på mig "tjejkläder" blir jag en drag queen - två meter lång med skäggstubb, basröst och kuk? Nej, jag vill kunna vara tjej när jag vill, på riktigt.

X X X

Vissa av sambos reflektoner: de uppfattade att jag nu är en Man.

(har aldrig sagt det, jag sa endast att jag var en kille). Det är kanske det

som gör att det känns konstigt. Jag är inte man. Jag är en spinkig,

vild kille med jeans och gympaskor, som tycker tycker om att klättra

på byggnader och berg. En man har blanka skor, yllerock och feta händer

där vigselringen bildar ett rött skavsår på fingret. Jag är en kille.

Jag vill vara en androgyn vegan-typ.

Jag kan ha sex med tjejer.

Jag vill ha sex med min fitta med andras

fittor. Bois emellan. Men det betyder

inte att jag skulle vara tjej,

kvinna eller kvinnlig.

Jag vill koppla bort mitt varande från transfenomenet. Jag är inget femomen, inget syndrom, ingen läggning, jag är ingen psykisk sjukdom, jag är inte ett kön, jag är inte kön, jag är inte icke-kön, jag är människa, jag är jag, jag är hel. Som jag ser ut, som jag vill klä mig idag. 

Det kanske viktigaste är att jag vill bli kallad för han istället för hon, det känns inte problematiskt. (trots att det självfallet är det enligt all teori om mannen som det neutrala subjektet i den västerländska diskursen jada jada) Antar att det mest problematiska är uppdelningen i TVÅ KÖN. TVÅ för det första. Och så dessutom KÖN - vad fan är det?

Jag tror att jag behöver tid att vänja mig vid min "nya" identitet, sjunka in i den. Framför allt är jag så sjukt trött på att alltid behöva definiera mig - varför ska jag behöva spetsprofilera min identitet när andra inte behöver göra det?

jag vill inte läsa genus, gendertroubble, hålla på med queer-aktivism. det har inget att göra med vem jag är. jag vill bara ha ett normalt liv, bo i en lägenhet med vitoljat trägolv och köksö, där elementen inte pajar en gång i veckan, där det inte växer upp små plantor i smutsen i skarven mellan diskhon och köksbänken, där kaklet i duschen inte är sprucket, där det inte sitter svart kladd längst med listerna, där uttagen för lysrören funkar, där väggen inte vittrar sönder i hörnen så fort en petar på den.

Men ändå så läser jag Butler Gender Troubble och hon får mig att tänka på att det inte finns något naturligt/onaturligt kön, att kruxet är föreställningen att det bara skulle finnas två. Om det inte vart för den jävla binaritets-normen hade problemen varit mycket mindre. Kruxet är att en tror att en måste välja.

Aktiv människa

Har inte kommit in i rutinen att underhålla min blogg dagligen än. Men satsar på det.

En kort summering:
Den senaste veckan har jag...

... kommit ut som transperson för två klasskompisar på Kellys. Vill skriva mer om komma ut-fenomenet i ett eget inlägg...!

... gjort morots- och rödbetsbiffar som aldrig blev klara och kladdat ner hela köket när jag försökte steka dem....

... shoppat skinnjacka på Emmaus, dels för att den är så cool, dels för att den luktar så gott. Hade önskat mig en länge

... ångrat att jag köpte skinnjackan. Dels greps jag av en allmän "shopping innebär förändring --> ångest i min värld"-reaktion (jag är livrädd för förändring), dels har jag haft en liten "jag har haft ett enda jobb i mitt liv och csn-pengar räcker inte hur länge som helst"-kris. Dessutom har jag kommit på att skinnjacka hänger mer ihop med "dricka-latte-ur-espresso-house-pappmugg-och-cruisa-med-statsvetenskapsstudenter-i-vasastan"-stilen, och jag kanske är mer vindjacke-typen. Dessutom tycker jag bättre om Cappuccino. Förutom det simpla hänsynstagandet till vegannormen i queer-världen såklart.

... haft hejdå-häng för utflyttande sambo.

... hängt på en freeshopdag och käkat världens godaste veganfika.

... attendat invigningsjippo för ett helt fantastiskt queert bokcafé som öppnar i Göteborg inom kort. En dröm som kommer gå i uppfyllelse...

... sovit, sovit, sovit, gått i skolan lite grand och skolkat en del (tycker dock att jag bättrar mig)

.... läst queerfeministisk agenda och gendertroubble

... startat stenhårt träningsprogram tillsammans med C. Känner mig urlakad i hela kroppen. Men det känns väldigt pepp och våra muskler har redan börjat växa.

... vandrat till Göteborg för att köpa veganskor.

... pluggat körkortsteori = lätt ångestladdat. men jag har bestämt mig för att spurta inkonsekvent nu.

... funderat mycket på kön, hormoner och pronomen. kommit fram till att komma ut som han på kommande kollomöte. reaktionerna runt köksbordet är hittills positiva.

Slit av Reinfelets jävla pung

Frivillig tvångssterilisering

"Ras"biologi

Klockan är 5

På morgonen. Har inte somnat än. Har på den senaste tiden drabbats av hungerlöshet på dagarna och sömnlöshet på nätterna. Youtubar maniskt klipp från Boys Don't Cry (och det finns inte ens så många bra) Fan, vet inte var jag ska göra av mig själv.

Vill inte att det ska va så här.

Krossa det binära könssystemet!

Onsdag (torsdag) 1:43, är klar med hemtentan

Idag var jag och Kamrat C på transgruppsträff. (för alla som på något sätt identifierar sig som trans)

Många av dem som var där definierade sig som transsexuella och gick på utredning/behandling. (det gör inte jag) Men det var en inkluderande stämning, så det var inga problem.

Det är fullkomligt stört vilken bristande transkompetens som finns inom psykvården i allmänhet, varifrån en måste få en remiss, och även på klinikerna. För att gå igenom en behandling med önskat resultat krävs det att en själv dirigerar, att en ljuger, manipulerar och anpassar sig efter deras fördomar. Det är inte tal om att lita på att de som yrkespersoner har kompetens att hjälpa ”patienten”. Men så erkänn det då, ge mig tolkningsföreträde, lyssna på mig! Jag har större expertis än du. Istället för att sitta där i din vita rock, med journalen i hand och fråga mig om jag lekte med bilar när jag var liten! Jaha, hm, är du kanske lesbisk? Är du psykiskt sjuk? Är du inte pojkflicka? Vem har du sex med? Please, ta ut dina fetischer någon annan stans än på mig!

Jag kan tänka mig hur frustrerande det är att vara i händerna på ett fyrkantigt system. Blir illa till mods av att tänka på att ge mig in i det. För att inte tala om (fd.) transsexuellas bristande juridiska rättigheter! [här skulle jag kunna skriva exempel, men orkar inte] Som jag tänker nu, om jag känner att jag vill göra behandling, kommer jag göra allt för att få tag på T på andra sätt än via recept, och bekosta operationer privat för att slippa vänta fjorton år! Vet inte, det handlar om att ha världens distans till det.

Kändes i alla fall bra att gå på träffen. Tänkte efteråt att ett sådant sammanhang är det bästa som finns för att treva sig fram till sin (inte nödvändigtvis fasta) könsidentitet. Ett sammanhang där trans tas för givet, där en slipper ifrågasättas, där ingen förutsätter vilket kön eller vilken sexualitet en har, där en kan "testa" exempelvis pronomen innan en kommer ut för andra. Det är något jag skulle vilja testa. Att vara en ”han”. Det känns som att det skulle kännas bra.

(jag upplever inget behov av att be alla kalla mig ”hen” istället för ”hon”; pronomen ”hon” är så pass brett för mig - trots att jag aldrig har valt det själv! jag tänker att jag kan få utlopp för mina queera drag även om jag kallas hon; i de kretsar jag hänger är det ok. dessutom är min fördom att det skulle sticka ut mer än jag har lust med om jag skulle be folk att säga hen.)

Vet inte om transträffarna är det främsta jag vill dock. Jag vill fördjupa mig i och få utlopp för könsöverskridande, tillsammans med andra könsöverskridare. Det är svårt, jag har vävt in mig själv i en föreställning om tusen coolhetsnormer ang genderqueers, men på något sätt ska det gå att hitta dem… Det går nog.

Jag och C har börjat prata mer och mer om ”transfrågor”. Detta i sig känns också väldigt bra. Asbra! Jag har pratat så lite om det med andra människor att jag märker att jag inte ens har ord för det, vet inte hur jag ska säga. Framför allt är en så jävla rädd innan en vågat testa orden över läpparna.

Studsade runt i Brunnsparken och väntade på spårvagnen. Har börjat göra armhävningar så fort jag känner mig rastlöst och nu kände jag för att göra 100 stycken.

Kommentar jag skrev i Utkast på mobilen när jag stod i Brunnsparken:

Min könsidentitet = queer

Jag är inte tjej.

Jag är delvis kille.

Plus inget och allt.

Jag är lite kille och mycket mer.

För övrigt: för fan, varför är personnummer könskodade?!!!!!

När jag tänker efter vet jag att det är mycket jag vill ta tag i innan jag blir nöjd med hur mitt liv ser ut. Men vill inte tänka på det. Idag känns bättre än igår, jag har kommit en bit framåt. Om en tänker så blir det förmodligen lättare att ta sig ett steg till i den riktning jag vill gå. På lördag blir det kul..

Världens bästa tenta-skrivar-musik

Outback: Cuban Connections

På album: Dance the Devil Away

Vacker tisdag

tisdag 26 oktorber, 17.46

Borde skriva hemtenta, men har väldigt bra uppskjutningsmekanismer för mig.

Har varit på promenad med Kamrat C och tröstshoppat skjortor på Dressman, och nu senast ätit ett berg av ugnsbakade rödbetor, bön- och tomatsallad och haricots verts. Tack sambo A som lagade lyxmåltiden igår! Hittade en snygg, svart skjorta som satt ovanligt bra över axlarna. Får även snygg bröstkorg i den när jag har på mig tight sport-top. Har inte använt det över sommaren, då den är plågsamt svettig.

Mina könsattribut är ganska varierande över året. Det går förvånansvärt snabbt att vänja sig vid att brösten syns eller inte. Med ett säckigt linne under t-shirten och rätt frisyr passerar jag också bra på sommaren. Men jag försökte att inte bry mig, för att kunna bada exempelvis. Det är intressant hur ens kläder, utseende och det bemötande en får av sin omgivning påverkar ens könsidentitet. Kanske inte den innersta, om det finns någon sådan, men den sociala, ”levda” könsidentiteten, som jag tror oundvikligen också påverkar vem jag uppfattar mig själv som, dvs. något slags performativitet. Det blir olika roller en går in i.

I somras grubblade jag inte så mycket, vilket kan ha berott på att jag åt antidepressiva som totalt dränerade min hjärna på djupa reflektioner. Att vara ganska säker på att folk förmodligen såg mig som tjej var på ett sätt befriande. Att ingå i normaliteten. Inte vara rädd för att bli trackad av fjortisar på spårvagnen. I och med att jag medvetet lät bli att undvika eventuella tjejattribut kändes det som om jag hade läget mer i min hand än under vintern och våren, då jag var underkastad hur andra tolkade mig. Då var jag väldigt fokuserad på hur andra uppfattade mig; jag utvecklade en social fobi och hamnade ofta i paniksituationer – kan folk se mina bröst? Tror de att jag är en tjej? Etc. Nu känns det inte lika viktigt vad andra uppfattar mig som. Bara jag vet vad jag själv är och inte är, och om jag får vara mig själv med mina kompisar. Det känns viktigt att tänka på att det inte finns något givet svar på hur könsidentitet, könsattribut och sexuell orientering hänger ihop!

Att ha haft en ”icke-grubblande period” var bra för min självuppfattning och vem jag är i sociala situationer.

Jag måste skriva någon gång om den separatistiska ideologin i kollektivet jag bor i, och om en jobbig sak som hände i lördags, men satsar på att göra det imorgon eller i natt och att börja skriva på tentan nu. Den ska vara inne i morgon klockan 9!

Vi ska själva formulera en tentafråga och svara på den. Jag har tänkt mig ungefär:

"Vilket perspektiv utgår Petra Östergren från i sin artikel Utmana den radikalfeministiska våldsteorin? Jämför detta med det andra materialet, problematisera hur begrepp som kvinna, man, barn, offer, förrövare etc används. Hur problematiseras (inte) kön, sexualitet, heteronormen, "könsmaktsordning" osv. Vilka konsekvenser får detta, i konkreta situationer samt i förståelsen av kön och sexualitet?"