17/11 ONSDAG
Kall dag. Sov ganska länge, utan mardrömmar. Det var kallt inomhus. Frös under fötterna och inifrån och ut. Kände mig frossande panikartad, helspänd, på gränsen till att krackelera.
I fredags kom jag ut som kille för mina föräldrar. I efterhand tänker jag att vad som hade kunnat vara ett stöttande vi älskar dig och bara du mår bra är vi glada etc., blev en personlig fråga upplyft på politiskt ideologiskt religiöst plan.
(pappa) jag tror att vi föds antingen som kvinna eller man, och sedan är man det hela livet. Sedan finns det ju genus – uppdelningen i kön och genus – och det är en annan sak. Könsroller. Bara för att du är kvinna behöver du inte bete på ett visst sätt, det är väldigt begränsande, men du har fortfarande samma kön.
(mamma) vi skapas ju till man eller kvinna – förutom en liten andel som föds som mitt-i-mellan, som du har berättat. Jag tänker att de här känslorna kan bero på något som hände när du började skolan. Du trivdes ju inte så bra…
(jag) kanske för att jag inte passade in i könsnormerna! (är medveten om att det inte behöver betyda att jag är kille!)
[mamma har massa förklaringar relaterade till barndomen. Jag svarade: jag vet inte. Jag bara vet att jag är kille, inte vad det beror på. Varför ifrågasätter ni inte min bror, varför kräver ni inte att han ska vara tjej, varför ber ni inte honom hålla ett försvarstal om sin rätt att vara kille?]
(p) (eftertänksamt) jag kommer att ha väldigt svårt för att kalla dig han, att tänka att du är en man. För mig kommer du alltid att vara en tjej.
(pappa/mamma) du känner alltså att du är en man?!
MAN MAN MAN MAN MAN MAN MAN MAN MAN MAN MAN MAN MAN MAN MAN MAN
(jag) nej, mer kille… jag gillar inte ordet man…
(p) kille då. Jag tror inte att könet spelar någon roll för vem man är som person... sedan är det ju om man vill ha barn, då krävs det ju att man är olika kön… jag tänker att det är det könen är till för. Om könen inte fanns, då skulle det ju inte födas några mer barn. Man skulle kunna gå runt med en skylt runt halsen vilket könsorgan man har…
(j) men om man inte påverkas som person av vad man har för kön, om man inte är sitt könsorgan, då kan ju jag vara kille som person.
(p) hm, nej. Jag tror att gud har skapat oss till kvinnor och män och att man ska leva tillsammans då… (fortsätter blanda ihop fenomenen kön och könsorgan)
- - -
Sedan, sö, sa jag till pappa i telefon att det känns väldigt jobbigt att han sätter sina allmänna politisk-religiösa åsikter framför mina upplevelser som person. Att hans hållning förnekar min existens per definition. Min rätt att vara den jag är. Att han tillhör en religion (frikyrkan) som hävdar att allmäna dogmer är viktigare än att människor får må bra och vara glada, för Gud vet vad som är bäst för oss, vi vet det inte själva, för vi är vilsna får som måste ledas av fader herre guds namn och även om det är jobbigt vet Han att det är bäst för oss att undertrycka våra böjelser och tendenser för att leva såsom Han har bestämt.
Att det finns som en mur mellan min värld och deras och att det finns så mycket jag inte kan prata om med dem. Att varje gång jag kommer hem till dem ångrar jag mig så fort jag kommer innanför dörren. Att det råder en kulturell hegemoni som gör dem till norm, som gör att de aldrig behöver ifrågasätta sina åsikter eller vilka de är, medan jag ständigt blir ifrågasatt och måste försvara och legitimera vem jag är. Att jag är socialt, emotionellt, ekonomiskt beroende av dem och att deras ställningstagande klipper av mig, att rollen som förälder borde vara stöttande. Att det känns respektlöst av dem att när jag berättar något som jag ständigt måste försvara, ständigt blir ifrågasatt för, ständigt är rädd att folk ska ifrågasätta eller ha åsikter om, som jag har varit rädd för att prata med dem om i över ett år (och som jag fortfarande är rädd för att prata med dem om) – när jag berättar detta så svarar de på ett sätt som gör att deras hem som trygg frizon och deras roll som föräldrar undermineras.
Det finns knappt något rum i världen där jag kan existera utan att ifrågasättas (eller ifrågasätta mig själv)
Folk hemma har varit sjysta att prata med, trots att jag känner att jag saknar den trygga fasta punkt i min tillvaro jag skulle vilja ha, dvs. de täcker inte mitt behov av mänsklig närhet (förmodligen skulle de kunna göra det, det handlar kanske snarare om mina sociala hämningar) och jag har ett vibrerande tomrum inom mig som tar bort hungern, som gör mig likgiltig, som gör livet meningslöst, som gör att jag inte vågar släcka lampan på kvällen. (märker de dagar jag går i skolan att det blir bättre, så kanske receptet är att gå utanför huset.) Jag grät i fredags och i söndags efter att jag pratat med pappa och det känns som om mina ögon är uppspärrade och om det inte vore för att jag är full av tomhet skulle jag gråta mer. Kanske också på grund av tomheten, just på grund av den.
Jag sitter vid köksbordet, vi äter middag, jag tittar på människorna omkring mig. Känner mig avstängd.
- Jag vill aldrig mer prata med dem. Jag har varit på botten hela veckan.
- Det kommer att kännas bättre om ett tag, säger AP.
- Ja, det kommer det, det gör det alltid, säger jag tacksamt.
_ _ _
På något sätt måste jag lära mig att förhålla mig till det, på något sätt kommer jag att lära mig att förhålla mig till det.
Jag mår illa av att jag äter för mycket choklad för att bli lugn, jag äter ingen mat, men är inte hungrig. Jag tror att jag är tom, är likgiltig inför allt, rör inte en min, går inte på möte jag skulle vilja gå på, men samtidigt skakar hjärtat bokstavligt talat och vill pressa upp tårar genom ögonen. Vill ingenting och vet inte vad jag ska göra. Har ingen som helst plan, inga mål eller ambitioner trots att jag har bestämt mig för att jag måste avancera, ta tag i jobb, utbildning och ett liv utanför huset, exempelvis socialt.
Transidentitet och separatism
Jag har kommit ut ”aktivt” för halva kollektivet, dem som bor på min våning (är medveten om att jag nu outar kanske både mig själv och mitt kollektiv). De har tagit det neutralt/bra och flera är bra pepp/stöd, känns positivt att ha dem omkring mig. Men är rädd att jag måste göra ett statement gentemot resten av kollektivet och vilka reaktioner och förhållningssätt detta kommer att uppenbara.
Kollektivet är uttalat exkluderande mot (cis)män (för närvarande är definitionen ”kvinno-trans-queer-kollektiv”, och jag måste påpeka att separatism och queer känns motsägelsefullt!), vilket dels skulle kunna orsaka negativa reaktioner då jag rör mig mot denna kategori, bort från kvinnokategorin, men som också har börjat kännas alltmer problematiskt på ett personligt plan. Vill inte generalisera om kön, men tänker att min könsidentitet är för ostadig för att jag ska må bra och orka vara mig själv i ett separatistiskt kollektiv av främst (cis) kvinnoidentifierade personer. Om kollektivet ska baseras på identitetspolitik och min identitet bryter mot de andras. Risken är att alla i en ”separatistisk” miljö av ”kvinnor” börjar kallas för ”brudar”, ”tjejer”, ”flator”, ”kvinnor” etc. och det känns obehagligt att hela tiden kommentera att jag inte vill ingå i dessa kategoriseringar. (Och de facto: jag skulle vilja umgås mer med killar, vilket man kan tycka är upp till mitt ansvar att ta hand om.) Men jag kan inte flytta, det finns ingen annan stans för mig just nu. Vill inte formulera tanken på att jag skulle vilja flytta härifrån, då rasar allt, och jag har överlevt stormar förut, på gott och ont... När ska man bryta upp?
På ett genus(queer)teoretiskt plan kan frågan också problematiseras – en poäng jag länge velat komma till på bloggen. Vilka antaganden gör man om kön när man anser att transkillar är ok, men att cis-killar inte är det? (skönt i all fall att transtjejer godtas) Resonemanget brukar se ut så här:
”cis-killar växer upp med självförtroende, uppmuntran, privilegier etc., som inte tjejer och transkillar gör [dvs. en trad. radikalfeministisk analys av Patriarkatet, uppdaterad sedan 70-talet till transinklusion]. En cis-kille kan aldrig förstå att kan är priviligierad, han kommer vräka ut sig i soffan med kuken buktande i kalsongerna, högt redogöra för sin nya strategi hur man bäst störtar kapitalismen trots att ingen vill lyssna. Och det är bra med en fristad där han inte får vara så att underutvecklade, blyga tjejer ska slippa falla in i ett heterosexuellt rövslickande av honom utan kan lära sig att skrika, fisa och prata till punkt.” (ett i allmänhet fruktansvärt sexistiskt, kategoriskt förhållningssätt, jada jada)
Som om vi var ett kollektiv enbart för blyga, våldtagna personer utan självkänsla - som om alla som är detta skulle vara kvinnor! - som om ingen som bor här bossar, pratar högst och springer runt halvnakna.
För det första känns det alltså problematiskt att tjejer generaliserar om killar, när de sedan själva kräver att bli behandlade som människor och inte som kön. Poängen jag vill komma fram till den här gången är dock: vilket syn på trans finns om man anser att transkillar är ok, men att cis-killar inte är det? Att transkillar egentligen är tjejer, att de inte är riktiga killar (vad är en riktig kille?!), ett antagande som finns genomgående i samhället och som känns väldigt transfobiskt. Det faktum att vi inte tar något uttalat avstånd från transtjejer tyder på att deras identitet passerar (undrar dock vilka reaktionerna blir då en mtf de facto vill flytta in här; inge bor här nu), medan ftm:s inte gör det?
Vad är det föresten som gör att det är ok när en tjej drar grova sexskämt och trakasserar andra sexuellt, att hon bossar och tar plats? (jfr kille) Att hon är så jävla förtryckt?
Det ironiska är att stunden efter att mina föräldrar har sågat min identitet, säger de: Vad kul att du är här. Vill du inte ha glass. Det finns glass i frysen. När jag säger att jag inte har någon lust att åka till mormor på julafton och behöva bli ifrågasatt och normerad, och jag kastar ur mig att jag tänker skriva brev till alla mina släktingar och komma ut för dem, undrar mamma och jag vill att hon ska kolla upp deras adresser åt mig i sin adressbok. Det är ironiskt att pappa en stund senare lägger ut för mig med sitt kreditkort när jag beställer en binder via internet.
OBS: inlägget handlar inte om specifika personer i mitt kollektiv, utan om allmäna tendenser som jag tror att jag upplever.
