Kanske är överskridandet en identitet/personlighet som funkar i sig

Måndag den 27/12 har jag körlektion. Har funderat på att avboka – avbokade dagens p g a stress över skolan, allmän leda över att köra köra köra och upprepa samma fel gång på gång – men bestämmer att trots att det känns motigt och att jag står och stampar just nu måste jag traggla mig igenom sista biten av utbildningen. Annars har jag tagit alla lektioner i onödan, och något samvete måste man som medelklasskids ändå ha när ens föräldrar lägger ut summor jag inte ens vill tänka på. Metoden jag tänker använda för att finslipa min körning, och närma mig körkortet, är:

- läs igenom hela teoriboken, skriv av alla viktiga fakta, och plugga in skiten. Funkade för MVG varje gång på gymnasiet.

- ta ett djupt andetag, förbered mig väl och fokusera à minimerar stress och krypande ångest. Face it! Eller kanske det bästa är att fokusera utan att ha förberett sig väl. Om man är för förberedd tenderar allt att gå åt helvete.

Idag var sista dagen i skolan innan jul. Trots att vi kommer att plugga oss kallsvettiga över ”lovet” var det trevlig jullovsstämning i skolan. 

Slutligen har jag också börjat umgås mer med människor i min klass; det att prata med klasskompisar har normaliserats för mig och jag blir inte längre lätt paniknervös varje gång jag är på väg till en föreläsning och jag vet att jag kommer att mötas av 20 – 30 personer som väntar utanför klassrummet, varav jag måste välja en/flera att gå rakt fram till, sätta mig jämte, låtsas att jag känner och prata med tills läraren kommer.

Jag kan vara ganska dålig på sociala situationer där man måste vara spontan. Jag lider också av antagandet att människor är som mest intressanta innan man känner dem. När man får reda på mer framstår de flesta mest som taffliga, menlösa - som resten av livet. Jag säger mig själv att det måste finnas något som jag inte har lärt mig än, att lära mig kommunicera, bygga upp relationer till andra människor, inte bara betrakta och suga ut möten på vilket upplevelseinnehåll det kan ge mig.

Min utgångspunkt är att första steget för att rycka upp mig ur min livssituation är att börja umgås med de människor som finns närmast omkring mig förutom dem jag bor med, dvs. klasskompisar. Och deras ”potential” har vuxit sedan första gången jag såg dem.

Att hänga med folk som finns i min klass har lett till allmänt välbefinnande samt två insikter de senaste dagarna:

- då jag i lördags försökte förklara mina sexuella preferenser för H och sedan halkade in på könsidentitet, kom jag till slutsatsen att det enda varaktiga jag kan uppfatta som ett ”jag” hos mig är det trotsiga, kritiska, äventyrliga, oviljan att tillhöra en kategori eller följa strömmen. Kanske är överskridandet en identitet/personlighet som funkar i sig, kanske är det det som är ”jag”…. Svårare behöver det inte vara. Och identitetsstrul behöver kanske inte vara ett hinder för att ha relationer med människor.

- i en lång diskussion om religion, andlighet, trosuppfattning, tro etc. o dyl. på café idag efter skolan säger G det smartaste jag hört på länge: alla människor behöver en tro, något att tro på, oavsett om det är religion, musik, en politisk ideologi, en fråga, eller något annat. Något som gör livet meningsfullt.

Det är uppenbarligen så att de bästa idéerna uppstår genom diskussion mellan människor. Och människor man träffar är så jävla smarta och intellektuella. Det är helt fantastiskt : ) Elitism javisst! Gör i alla fall att det blir lättare att peppa sig själv att man är bäst i världen och kommer klara körkort, studier och jobb med glans!