Andas

Förutom att jag är queer som gillar att bo och hänga med andra queers etc., så identifierar jag mig de facto med ciskillar. Det är det som gör att jag känner mig trängd av separatismen, samtidigt som jag (ur mitt konstruktivistiska perspektiv som önskar att distinktionen mellan trans och cis kunde upphöra) tycker det känns skevt att behandlas annorlunda än andra killar, dvs. betraktas min killidentitet på nåt sätt som påmålad, ytlig, falsk, fejk, medan andra killars inte skulle vara det?

I torsdags hade vi möte i kollektivet (hela huset), bland annat angående huruvida vi ska vara separatistiska gentemot cis-killar. Det är svårt att återge en diskussion utan att den vinklas. Argumenten för separatism handlade framför allt om att man som tjej så många gånger blivit negativt behandlad av killar att det, trots att man träffar honom innan han flyttar in, inte går att lita på att han inte är skit; samt om att man som tjej är uppfostrad i en könsroll som gör att så fort det kommer in en kille i rummet börjar man fnissa, förminska sig själv och tvinna sitt hår, och då spelar det ingen roll hur feministisk han är… (I möten med killar har jag aldrig betett mig dylikt, så jag har förmodligen begränsad förståelse av problemet. Jag har oftast tävlat mot dem och hävdat mig, ibland blivit kär i dem. Hm… Intressant parentes ang. hur man som tjej respektive kille beter sig när man är kär i en kille…) Dessutom anser folk att det måste råda konsensus om vi ska besluta oss för att ta bort separatismen, då folk när man flyttade in visste om att det var separatistiskt (?), samt att vi är ett kollektiv, vilket gör att våningarna inte kan ha olika ideologier för sitt bemötande av kön.

Mötet ledde alltså fram till allt jag hoppats inte skulle hända. Jag var märkligt lugn när jag  pratade, men upptäckte efter att tag att jag vibrerade inombords under diskussionen – är det det det innebär att vara skakad? – och satt stel och allvarlig med benen uppdragna som ett skydd framför mig i fåtöljen. Förmodligen var jag inställd på att det skulle kunna bli så här, men antagligen har jag under det senaste året också blivit starkare och bättre på att hantera meningsskiljaktigheter. Sammanbrottet kom inte efteråt, trots att jag panikade lite.

Jag tänker att jag är malplacerad, jag tänker att jag inte kommer att bo här för alltid, att så småningom är jag på väg någon annanstans, vilket känns tråkigt då jag älskar huset. Men det skaver att bo där. Samtidigt verkar det som att jag vet vem jag är, starkare än jag trodde. Och det gör att jag kan hålla distans. Exempelvis känner jag att jag kanske kan vara mig själv utan att låta mig definieras av kollektiva utsagor, och då kanske jag kan bo kvar ett tag i alla fall. Genom exempelvis konflikterna med mina föräldrar det senaste året, och kanske det faktum att jag är mer mig själv nu sedan jag kommit ut (trots att jag inte tycker om detta icke-performativa synsätt på kön, som implicerar att det skulle finnas ett ”en själv”), har jag byggt upp en integritet. Det har varit nödvändigt för att inte internalisera det mothugg jag har mött till självhat.

För varje gång jag kommer ut för någon blir det lättare. Folk i kollektivet börjar vänja sig vid att säga han. För en månad sedan satt jag på Kellys med två klasskamrater och sa, när jag trodde att jag var full: ”… vad jag försöker säga… [djup suck], ehm, jag vet inte, alltså, vad jag försöker göra är, kanske, att komma ut som transperson, för mig själv. Så, nu pratar vi om nåt annat.” (Deras reaktion var: ”herregud, det är lugnt”)

Igår när vi hade glöggfest frågade en person, efter att jag pratat öppet om ångesten över att träffa släkt och familj då de säger fel namn och behandlar mig som en tjej trots att jag inte är det:

   ”Andy; så du identifierar dig varken som kille eller tjej?”

   ”Jag identifierar mig som kille.”

   ”Ok. Tänker du göra ett könsbyte då?”

   ”Det vet jag inte, det är det jag funderar på nu. Jag tror inte att ett visst kön måste hänga samman med en viss kropp. Sedan är frågan vad man själv känner för och i vilken mån man ska anpassa sig efter omvärldens uppfattningar om hur en kille ska se ut.”

   En grej jag tänker på i efterhand är att det inte blev läskigt när hon frågade, och att jag inte blev arg när hon undrade om jag tänkte göra ett ”könsbyte”. Genom att svara sanningsenligt och vägra låta hennes frågor definiera mig, behöll jag makten över mig själv i situationen och kom inte att känna mig utsatt el.dyl.

   Jag var kolugn. Kunde formulera mina tankar sakligt och utan hjärtklappning. Kanske att jag skulle vänja mig vid och inte tycka det skulle vara så jobbigt att förklara mig gentemot resten av samhället också då omständigheterna kräver det, för att slippa bli definierad av andra.

PS ang. ”könsbyte”: hur fan ska man kunna veta hur man kommer vilja ha det om fem år, tjugo år, femtio år? Jag som till och med kritiserar folk som gifter sig för att de låser in sig i något för resten av livet. Och om jag inte kan veta vad jag kommer vilja sedan, hur kan jag hitta ett sätt att förhålla mig till det oåterkalleliga? För jag vill ju trots allt det här nu.

PPS. Har genomgått min första lektion i "fysisk närhet till människor du tycker om". Sånt är också bra för självförtroendet, integriteten mot all skit, för att må bra etc.