Att konstruera sig själv

Har förlikat mig med tanken på att ta bort mina (?!) äggstockar. Vill bara bli av med skiten. Testosteron ökar risken för cancer på äggstockarna och jag vill ha de effekter t ger. Min hypokondri gör att jag inte kan ha båda två. Och äggstockarna har aldrig gett mig något jag har velat ha. Tvärtom.

Å ena sidan är operationen oåterkallelig, å andra sidan har jag hittat en nödutgång ur det oåterkalleliga: äggdonation. Det ger mig möjlighet att vara mig själv nu utan att behöva ta hänsyn till huruvida jag någon gång i framtiden kommer vilja ha en unge i magen. Men det är kopplat till existentiell ångest att radera ut sina möjligheter till genetisk fortplantning för all framtid. Lösningen vore naturligtvis att staten ger en tillåtelse att frysa och spara könsceller oavsett könsidentitet.

Funderar mycket över det oåterkalleliga just nu. På ett sätt är mitt levda nu också oåterkalleligt, och jag lever det på ett sätt jag inte trivs med. Å andra sidan, när man väl aktivt väljer att göra en oåterkallelig förändring, känns det relevant att det är ordentligt genomtänkt.

Går till biblioteket för att kopiera personbevis och skriva ut namnändringsblankett från PRV. Starskottet för rundan den här gången var att jag ville byta det ”tjej-namn” jag har som mellannamn nu, mot Filip (fingerat), dels för att det känns mer och mer obehagligt att ha ett namn som riskerar outa mig som någon jag inte är, dels så att jag när jag kommer på att jag vill använda det, ska slippa byta igen. Men med pappret i handen funderar jag över huruvida jag ska behålla det ”könsneutrala” namn jag har som förnamn nu, eller byta till Filip som förnamn. Jag funderar över huruvida det skulle underlätta exempelvis komma-ut-situationer.

Min kompis jobbar som vikarie i skolkök (vilket jag funderar på att göra efter jul, men som jag nu börjar dra mig för). De gånger hon står exponerad för barnen, i serveringen eller disken, står de på avstånd i klungor och funderar, pekar och viskar. Går fram och frågar (inlindat): vad heter du? för att ta reda på hennes kön. Trots att hon svarar med ett tjejkodat namn frågar de: är du en kille eller tjej?

Om jag när jag hälsar på folk sträcker fram handen och säger: - Hej, jag heter Filip, istället för Andy, positionerar jag mig som kille (och transperson) på ögonblicket och ingen behöver fråga. Jag kräver: behandla mig som kille, det är det jag är. En intressant parentes är att det är lättare att passera i heteronormativa miljöer än i genusklassen.

Men att konsekvent anta en ”killidentitet” innebär också att exponeras. Det går inte att gömma sig bakom androgynitet, pojkflicka, butchflata eller smink. Då är jag kille. Punkt. Jag kommer att konstruera en norm för mig själv att leva upp till. Förhållandet till maskuliniteten är komplicerat som det är. Har tidigare varit med om att prestationskomplex gör det jobbigt att ens gå utanför dörren. Å andra sidan gör det så mycket vad en heter. Många människor som träffar en osminkad person med kort hår som presenterar sig med ett killnamn funderar inte två gånger över vilket kön personen ifråga har.

Det handlar om balansakter och avvägningar, ex. i identifiering och behandling. Hormonbehandling och operationer ger oåterkalleliga resultat. När jag är för mig själv bubblar det i mig av iver att förändra min kropp. Å andra sidan vet jag att jag därmed för alltid kommer att stiga ur normaliteten. Bli ett freak. Något jag förmodligen redan är och alltid har varit i många sammanhang. Men att välja något som kommer att innebär hårdare granskning och fler normer i mitt förhållande till mig själv och hur jag bör vara – vill jag ha det? Om jag inte klarar av att hitta ett sunt förhållningssätt till mig själv och min könsidentitet är alla behandlingar i världen onödiga.

I går var jag på tentaöl. Många intressanta samtal. Ett utmärkande var med T, som är proffs på fördomar, normer, diskriminering etc. Hon fick mig att tänka att alla människor har någon gång blivit utsatta för fördomar. Anledningen till att folk frågar och stirrar är inte att de vill en illa, utan att de kanske aldrig har träffat på något liknande tidigare. Istället för att tänka att här är jag, och där är normaliteten, där borta, och de har rest höga murar mot mig och de hatar mig, känns det mer konstruktivt att se normer främst i möten mellan människor, på individnivå, och att de kan gestalta sig på olika sätt. Att i normativa miljöer se sig själv som aktivist och föregångare, istället för att tänka att man blir kränkt personligen, lyfter frågan till ett mer allmänt plan, och man kommer ihåg att det finns fler i samma position som en själv. Man riktar sig utåt = förändring av systemet, istället för inåt = ångest. För det är inte jag som har ett problem, det är det, samhället.

http://manligidentitetskonst.wordpress.com/musikal/