Handlar existentiell ångest över döden när man är 21 om ett slags otillfredsställelse med livet i nuläget? Dvs. jag har inget annat än döden att se fram emot och jag har inget att leva för i nuläget.
Om det inte är så att jag har nått den högsta möjliga insikten för det mänskliga förnuftet: att ställa frågorna utan att ha svaren.
Ja, jag tror att min allmänna ångest för varandet och döden, som det tar sig uttryck extra starkt ikväll, hänger samman med mitt missnöje över situationen. (exempelvis då andra människor i min omgivning verkar kunna hitta en meningsfull sysselsättning och givande relationer)
De faktorer som har lett fram till kvällens ångestkänslor är följande:
- (utlösande faktor) att jag och C har tittat på för många granskande samhällsprogram/dokumentärer ikväll, viket mynnade ut i vetskapen att det finns en gen som ger upphov till 80% risk att utveckla bröstcancer. Hypokondri är inte bra i kombination med allmänna problem att hantera människan i förhållande till kroppslighet, det ändliga livet, sjuklighet och operfekthet i allmänhet
- stress över körkort – och den kommande veckans tre hetslektioner + eventuell kommande uppkörning
- stress över skolan
- stress över vad jag ska göra till våren då jag är ett miffofreak som antingen inte kommer få ett enda jobb, eventuellt bli våldtagen i herrarnas omklädningsrum på något industrijobb, eller, ännu värre (?), passera som helt normal tjej
- stress över vad jag ska utbilda mig till och jobba med då alla tänkbara jobb verkar byråkratiska, torra och hjärndöda
- allmän könsförvirring i relation till ett heterosexistiskt samhälle, och försök att bestämma mig för huruvida jag ska vara kille
- ovanstående punkt problematiseras av mina upplevelser på Gretas igår kväll, där besökarna bestod av fjolliga/feminina män (inte alla) och butchiga/maskulina kvinnor (inte alla) och jag kom på mig själv med att 1. identifiera mig främst med en butchflata/transkille och inte med bögarna/ciskillarna, och 2. att dessutom fantisera om att hångla med henom istället för med någon av cisbögarna; faktiskt var det den enda person i lokalen jag blev intresserad av (att titta på; ägnade en stor del av festandet åt att nyktert betrakta människorna runt omkring mig), jag som (som en könsidentitetsstrategi?) den senaste tiden positionerat mig som bög. Detta krävs att tänka på; det finns ingen rak väg från punkt A till punkt B, vilket jag tror att jag varit medveten om hela tiden, men som jag nu inser att jag måste förhålla mig till. Trots att man inte behöver tända på fjolliga solbrända vaxade män i brottarlinne, och trots att många butchar har ett problematiskt förhållande till sitt kön.
Min hetsiga identifikationsprocess den senaste tiden (och strävan efter att identifiera mig med en fast könskategori) har inneburit ett starkt fokus på något jag inte tycker borde ta upp en stor del av ens tillvaro – kön. Man riskerar att främst identifiera sig med ett kön, att jämföra sig med andra av samma kön samt samhällets alla normer, vilket leder till ett utifrån-och-in-förhållningssätt till sig själv, istället för ett inifrån-och-ut-förhållningssätt. Alla situationer där man främst jämför sig med andra blir ohållbara i längden och eroderar ens person. Frågan är huruvida det är ofrånkomligt.
Tack Anton för att du också sitter i köket på natten när jag deppar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar