Se mig för den jag är, inte mitt kön (aka klyschig titel)

måndag 8 (eg 9) november, typ halv två på natten

Jag borde justera internet så att det inte går att använda efter klockan 12 på natten. Och jag borde lova mig själv att inte blogga på kvällen. Kan tänka att det blir svårare att sova...

I går hade vi möte i kollektivet. Vi har det med jämna mellanrum, som del i vår utom-vänster-parlamenariska, anarkistiska organisering, för att inga oönskade ordningar (eller diskberg) ska uppstå. Jag har varit väldigt förundrad över den mängd politiskt arbete som ligger bakom kollektivets organisering, särskilt i jämförelse med hur andra människor lever. Det är genomtänkt.

Ska skriva mer om möten någon gång. Igår dryftade vi exempelvis frågan Separatism, som är väldigt intressant i sig. Med positiv utgång!

Tillbaka till det här inläggets tema.

I går kväll hade jag följande reflektioner.

På en runda i början av mötet (när en får säga hur en mår/vad en gör för tillfället etc.) hade jag bestämt mig för att komma ut som kille. När det blev min tur sa jag i princip: "Ja jag har hjärtklappning för jag är nervös för jag har tänkt säga till er att jag vill bli kallad han och att jag är en kille för övrigt har jag körlektion i morgon och jag har övat jättemycket så det känns ganska bra. Klar!" Därefter andades jag ut.

Det blev ett sjysst mottagande, med någon konsekvent följdfråga, inget mer. Måste erkänna att mottagandet var bättre än jag varit rädd för. Efter mötet - då vi även kommit fram till att vi alla vill ha ett queer-feministiskt, icke-separatistiskt kollektiv - kändes stämningen uppsluppen. Jag var mer lättad än på länge. Det kändes som om allt var möjligt.

Nu när jag ska gå och lägga mig känner jag mig dock likgiltig. Varför gör jag egentligen det här? Jag är helt nykläckt, i en ny identitet jag inte haft tidigare. Är jag inte egentligen som Orlando i filmen Ångrarna - fast tvärtom. Han ville vara homo i en heterokulturell värld. Därför genomgick han könsbyte. Jag vill vara ihop med killar i en homonormativ värld (eller med en homonormativ hjärna)... Som det är nu har jag för övrigt bränt mina broar mot möjligheten till alla som helst någorlunda normala relationer. Min identitet halkar mot att vara det udda.

Vill ha en värld där ord som udda, normal, alternativ,

norm, vanlig, majoritet, minoritet etc. inte existerar.

För det finns ingen som tycker att det finns någon

relevans i att använda det tankesättet.

Å andra sidan - jag kan inte se mig själv som tjej i förhållande med en kille (då är flata bättre). Önskar att jag hade anpassats till normerna när jag var liten så hade jag sluppit det här grubblet nu.

X X X

Innebär det här att så fort jag tar på mig "tjejkläder" blir jag en drag queen - två meter lång med skäggstubb, basröst och kuk? Nej, jag vill kunna vara tjej när jag vill, på riktigt.

X X X

Vissa av sambos reflektoner: de uppfattade att jag nu är en Man.

(har aldrig sagt det, jag sa endast att jag var en kille). Det är kanske det

som gör att det känns konstigt. Jag är inte man. Jag är en spinkig,

vild kille med jeans och gympaskor, som tycker tycker om att klättra

på byggnader och berg. En man har blanka skor, yllerock och feta händer

där vigselringen bildar ett rött skavsår på fingret. Jag är en kille.

Jag vill vara en androgyn vegan-typ.

Jag kan ha sex med tjejer.

Jag vill ha sex med min fitta med andras

fittor. Bois emellan. Men det betyder

inte att jag skulle vara tjej,

kvinna eller kvinnlig.

Jag vill koppla bort mitt varande från transfenomenet. Jag är inget femomen, inget syndrom, ingen läggning, jag är ingen psykisk sjukdom, jag är inte ett kön, jag är inte kön, jag är inte icke-kön, jag är människa, jag är jag, jag är hel. Som jag ser ut, som jag vill klä mig idag. 

Det kanske viktigaste är att jag vill bli kallad för han istället för hon, det känns inte problematiskt. (trots att det självfallet är det enligt all teori om mannen som det neutrala subjektet i den västerländska diskursen jada jada) Antar att det mest problematiska är uppdelningen i TVÅ KÖN. TVÅ för det första. Och så dessutom KÖN - vad fan är det?

Jag tror att jag behöver tid att vänja mig vid min "nya" identitet, sjunka in i den. Framför allt är jag så sjukt trött på att alltid behöva definiera mig - varför ska jag behöva spetsprofilera min identitet när andra inte behöver göra det?

jag vill inte läsa genus, gendertroubble, hålla på med queer-aktivism. det har inget att göra med vem jag är. jag vill bara ha ett normalt liv, bo i en lägenhet med vitoljat trägolv och köksö, där elementen inte pajar en gång i veckan, där det inte växer upp små plantor i smutsen i skarven mellan diskhon och köksbänken, där kaklet i duschen inte är sprucket, där det inte sitter svart kladd längst med listerna, där uttagen för lysrören funkar, där väggen inte vittrar sönder i hörnen så fort en petar på den.

Men ändå så läser jag Butler Gender Troubble och hon får mig att tänka på att det inte finns något naturligt/onaturligt kön, att kruxet är föreställningen att det bara skulle finnas två. Om det inte vart för den jävla binaritets-normen hade problemen varit mycket mindre. Kruxet är att en tror att en måste välja.