Det jag skriver - min första prioritet är inte att göra det sammanhängande, icke-motsägelsefullt, korrekt eller konsekvent. Jag vill inte akta mig för att stöta mig med någon och jag skulle inte stå upp för allt jag säger i en debatt. Jag vill bara försöka fånga ruset av tankar och känslor som flyger genom min hjärna. Dels för att det är intressantast. Dels för att jag tror att det är det närmaste en kan komma att få något som helst grepp om människan som fenomen.

Jag skriver om personliga erfarenheter, samt mer allmänna reflektioner om queer, genus, feminism, politik, samhälle, da shit. Kolla in min presentation till höger....


onsdag, oktober 27

Krossa det binära könssystemet!

Onsdag (torsdag) 1:43, är klar med hemtentan

Idag var jag och Kamrat C på transgruppsträff. (för alla som på något sätt identifierar sig som trans)

Många av dem som var där definierade sig som transsexuella och gick på utredning/behandling. (det gör inte jag) Men det var en inkluderande stämning, så det var inga problem.

Det är fullkomligt stört vilken bristande transkompetens som finns inom psykvården i allmänhet, varifrån en måste få en remiss, och även på klinikerna. För att gå igenom en behandling med önskat resultat krävs det att en själv dirigerar, att en ljuger, manipulerar och anpassar sig efter deras fördomar. Det är inte tal om att lita på att de som yrkespersoner har kompetens att hjälpa ”patienten”. Men så erkänn det då, ge mig tolkningsföreträde, lyssna på mig! Jag har större expertis än du. Istället för att sitta där i din vita rock, med journalen i hand och fråga mig om jag lekte med bilar när jag var liten! Jaha, hm, är du kanske lesbisk? Är du psykiskt sjuk? Är du inte pojkflicka? Vem har du sex med? Please, ta ut dina fetischer någon annan stans än på mig!

Jag kan tänka mig hur frustrerande det är att vara i händerna på ett fyrkantigt system. Blir illa till mods av att tänka på att ge mig in i det. För att inte tala om (fd.) transsexuellas bristande juridiska rättigheter! [här skulle jag kunna skriva exempel, men orkar inte] Som jag tänker nu, om jag känner att jag vill göra behandling, kommer jag göra allt för att få tag på T på andra sätt än via recept, och bekosta operationer privat för att slippa vänta fjorton år! Vet inte, det handlar om att ha världens distans till det.

Kändes i alla fall bra att gå på träffen. Tänkte efteråt att ett sådant sammanhang är det bästa som finns för att treva sig fram till sin (inte nödvändigtvis fasta) könsidentitet. Ett sammanhang där trans tas för givet, där en slipper ifrågasättas, där ingen förutsätter vilket kön eller vilken sexualitet en har, där en kan "testa" exempelvis pronomen innan en kommer ut för andra. Det är något jag skulle vilja testa. Att vara en ”han”. Det känns som att det skulle kännas bra.

(jag upplever inget behov av att be alla kalla mig ”hen” istället för ”hon”; pronomen ”hon” är så pass brett för mig - trots att jag aldrig har valt det själv! jag tänker att jag kan få utlopp för mina queera drag även om jag kallas hon; i de kretsar jag hänger är det ok. dessutom är min fördom att det skulle sticka ut mer än jag har lust med om jag skulle be folk att säga hen.)

Vet inte om transträffarna är det främsta jag vill dock. Jag vill fördjupa mig i och få utlopp för könsöverskridande, tillsammans med andra könsöverskridare. Det är svårt, jag har vävt in mig själv i en föreställning om tusen coolhetsnormer ang genderqueers, men på något sätt ska det gå att hitta dem… Det går nog.

Jag och C har börjat prata mer och mer om ”transfrågor”. Detta i sig känns också väldigt bra. Asbra! Jag har pratat så lite om det med andra människor att jag märker att jag inte ens har ord för det, vet inte hur jag ska säga. Framför allt är en så jävla rädd innan en vågat testa orden över läpparna.

Studsade runt i Brunnsparken och väntade på spårvagnen. Har börjat göra armhävningar så fort jag känner mig rastlöst och nu kände jag för att göra 100 stycken.

Kommentar jag skrev i Utkast på mobilen när jag stod i Brunnsparken:
Min könsidentitet = queer
Jag är inte tjej.
Jag är delvis kille.
Plus inget och allt.

Jag är lite kille och mycket mer.

För övrigt: för fan, varför är personnummer könskodade?!!!!!

När jag tänker efter vet jag att det är mycket jag vill ta tag i innan jag blir nöjd med hur mitt liv ser ut. Men vill inte tänka på det. Idag känns bättre än igår, jag har kommit en bit framåt. Om en tänker så blir det förmodligen lättare att ta sig ett steg till i den riktning jag vill gå. På lördag blir det kul..

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar