Egofobia

6/5 onsdag 22:58

Första blogginlägget.

Denna text hamnade någon annan stans än där jag planerade. Blev in medias res. Desto intressantare. Vad jag menar med de ord som jag uppfattar som utgångspunkter i mitt resonemang - offer i förhållande till trans - vill jag utveckla mer. Poängen kan dock sammanfattas i en mening: har jag identifierat mig med trans - och numera queer - för att dessa "identiteter" förväntas utgöra en form av offerroll i samhället som det ser ut idag? En offerroll som jag kan gömma mig bakom för att slippa leva. Bakomliggande frågeställning är: vad beror min jävla sociala fobi och rädsla för andra människor på?

Är det för att jag alltid har varit ett jävla offer, som när jag väl börjar inse att det finns människor som gillar mig, måste jag hela tiden hitta nya offerroller att fly till? Jag har gjort offret till en del av min personlighet. För att slippa prata med folk, för att slippa våga lita på någon, för att slippa behöva älska någon, för att slippa låta mig älskas av någon, för att slippa utsätta mig för någon annan, hittar jag en offerroll att skylla min sociala inkompetens på. För att fly från en del av mig själv också, förmodar jag.

Offret har varit den identitet som har följt mig längst, medan jag bytt stil efter stil. Sedan jag var cirka 11. Innan dess var de andra mina fiender, inte mina förtryckare. Jag krigade mot dem. Sedan internaliserade jag deras blick och började förtrycka mig själv… samtidigt som de fortsatte att förtrycka mig – en process där det ena förstärkte det andra… Eller så var det bara jag hela tiden, som konstruerade dem som mina förtryckare för att jag inte pallade med att hantera mig själv i världen när jag var tretton och framåt, så jag behövde en syndabock. Se, nu är jag offer för mitt eget ryck att förtrycka mig själv. Hade jag inte låtit dem förtrycka mig – hade jag inte själv valt att konstruera dem som mina förtryckare (detta egentligen ett uttryck för en konflikt med mig själv hela tiden?) – hade de inte gjort det. It takes two to tango. Om det inte finns någon att förtrycka kan man inte förtrycka. Och för att kunna förtrycka någon krävs det att motparten är ett offer. Ergo: går det att förtrycka någon som inte finner sig i rollen som offer? (ska spinna vidare på denna fråga angående de feministiska brännfrågorna en annan gång) Å andra sidan kan jag inte konstruera mig själv som offer utan att ha en någorlunda trovärdig förtryckare att konstituera mig gentemot – om jag inte har en psykisk störning d.v.s. Kanske det.

Vad jag ville komma fram till förr eller senare är temat Trans, (som jag numera har definierat om till queer när det gäller mig själv).

Historien om min könsidentitet har utspelat sig sedan något år tillbaka och lite mer, eller egentligen sedan jag var bäbis, men den har den senaste tiden börjat dominera mitt liv. Den historien är utgångspunkten för det jag skriver, dvs. för vem jag är. Ska gå in på det en annan gång. Det är relevant då jag anar att syftet med mitt skrivande är att skapa mig någon sorts enhetlig bild av mig själv som subjekt. Det är syftet med allt jag gör, men förmodar att det inte leder till något annat än ett cirkelresonemang, eftersom ingenting existerar oberoende av den grundval det utgår från, dvs. jag får den utgång i mitt liv som jag strävar efter, de svar jag vill ha (är medveten om att denna tro förmodligen beror på min position i samhället, min ålder, fysiska tillstånd etc., för att inte tala om överbelästhet. Det finns andra människor som upplever sig inlåsta i sin situation, vad det än beror på. Frågan är förvisso om de hamnat där genom medvetna/omedvetna val – eller på grund av vad?)

Kanske kan jag föra mig själv vart som helst identitetsmässigt. Vart som helst är inte långt ifrån ingenstans, en vit vägg, den totala konstruktivismens utgångspunkt, som också utgör mitt huvud och raderar ut alla rötter, alla uppfattningar och åsikter, alla känslor. Tryggheten.

”En cynikers döda scen är född i sinnet på en själ med mening skrivet på ryggraden.”

(snott från snubbish på filosofiforum)

Går tryggheten att åstadkomma någonstans, på något sätt i världen? Eller har jag dekonstruerat föreställningen om trygghet som andra människor går invaggade i? En föreställning som ger upphov till destruktiva beteenden såsom modet att exploatera jorden, självtillräcklighet och fascistiska ideologier. Dumdristighet. För det går alltid att krypa hem igen och gömma sig, omge sig av ett skal av filtar och dyra tapeter som lyfter en till odödliga höjder – det finns inget behov av att problematisera det subjektiva.

Går tryggheten att åstadkomma på något sätt så är det kanske det jag letar efter hela tiden, över allt. Mot min egen vilja att ifrågasätta och kämpa emot har jag på det senaste börjat planera en ingenjörsutbildning, en fast inkomst, börjat längta efter en partner – varför finns inget finare ord är så för könsneutral pojkvän/flickvän?! – dock ofta i alla fall i formen av biologisk kvinna på väg någon annan stans. Håller om mig själv och längtar efter tryggheten som – vill inte sätta det på pränt – jag idag tror är omöjlig att uppnå.

Kanske är då illusionen om tryggheten mitt mål. Som alla andra. Men har dragit mig för att dumförklara mig själv. Känslan av trygghet blir istället mitt nya mål. Något mer än känslan kan man aldrig greppa, men mer behöver man kanske inte få reda på heller.

x x x

Queer är allt och inget. Inget essentiellt. Snarare det obestämda. Min frihetslängtan. Har yttrat sig i att vända mig mot det normala. Men också det innebär en inlåsning i normen.

Vill inte vara ”ingenting”, inte ”vad som helst”. Vill bara ha rätten att vara vad som helst. Att det inte ska spela någon som helst roll.

x x x

(sedan ska jag skriva konkret, i situationer)