Det jag skriver - min första prioritet är inte att göra det sammanhängande, icke-motsägelsefullt, korrekt eller konsekvent. Jag vill inte akta mig för att stöta mig med någon och jag skulle inte stå upp för allt jag säger i en debatt. Jag vill bara försöka fånga ruset av tankar och känslor som flyger genom min hjärna. Dels för att det är intressantast. Dels för att jag tror att det är det närmaste en kan komma att få något som helst grepp om människan som fenomen.

Jag skriver om personliga erfarenheter, samt mer allmänna reflektioner om queer, genus, feminism, politik, samhälle, da shit. Kolla in min presentation till höger....


lördag, oktober 23

Veckans reflektioner #1

21/10 Torsdag

Min säng är 90cm bred. I den får ingen annan än jag sova. När jag ska gå och lägga mig borstar jag tänderna, pissar, tvättar mig med djuprengörande ansiktstvätt som luktar friskt och maskulint, släcker lamporna i badrummet, låser balkongdörren, släcker lamporna i vardagsrummet i ordning – de små först, arbetar mig mot utgången och släcker sist taklampan – går till köket, fyller en mugg med vatten, släcker lamporna i köket, stänger dörren mellan kök och hall, låser ytterdörren, släcker hallampan, går in i mitt rum, drar igen dörren med en knyck så att låset klickar till – då känns det tryggare, trots att låset inte funkar – går fram och tänder sänglampan, ställer muggen med vatten på fönsterbrädan vid sängen, går tillbaka och släcker taklampan, lägger mig i sängen, undersöker noggrant hur mycket höftbenen sticker ut under huden på magen och betraktar hur mycket min raggarsträng har vuxit, lägger en flourtablett i varje kind, tar en klunk vatten då och då, läser läxor, roman eller Rocky. Måste bli exakt så trött att jag vet att jag somnar bums om jag släcker lampan.

Jag måste ha ställt mobilen på ringning, kontrollera två gånger att jag har gjort det, samt checka vilket klockslag, veta vilken tid jag börjar, vilken buss jag ska ta eller när jag måste cykla, hur lång tid jag har på mig att äta frukost imorgon och hur länge jag kommer att sova, buffert för sömnlöshet inräknat. Måste veta att västtrafikkortet och cykelnyckeln ligger i höger jackficka i hallen; annars gå upp och kontrollera det.

Sedan sova, alltid på sidan i exakt samma ställning med täcket uppdraget kring axlarna så att jag ligger som en pirog och inte kan känna luften i rummet mot den bara huden.

Hur fan skulle en kunna integrera en till person i dessa rutiner?

O

Tänkte nyss på att det kanske är först sedan något år tillbaka som jag har börjat gå igenom det som andra går igenom när de är 17; identitetskriserna, radikalismen, revolten. Det är först sedan jag flyttade hemifrån som jag började komma ut för mina föräldrar som lesbisk, sedan transperson, men det var också först sedan jag flyttat som detta började ta form i mig, eller snarare få utrymme (?) Förstår först nu hur stor inverkan det hade på mig att bo hemma, jag har alltid sagt att det inte har haft det. Men jag har bara trotsat på de tillåtna sätten, inom ramarna, rebellat genom att hårddra, knappast genom att bryta.

O

I alla fall är jag helt underutvecklad på kärlek och relationer, jag är fortfarande kvar i nioårsålderns (skräck- och äckelblandade) förundran över att, och hur det funkar. Det känns så främmande att jag funderar över huruvida det är värt sitt pris, om det inte vore för de sociala sanktionerna och ensamheten ibland.

Det finns en tom bubbla runt om mig, förstärkt med plexiglas. Människors munnar rör sig som på fiskar som försöker andas luft när de berättar om sina ragg, det de säger är likgiltigt för mig, jag hör inte. Jaha, ok, säger jag och går oftast snart.

Om någon försöker ta sig igenom glaset rycker jag vill. Det är obehagligt. Rör mig inte. Jag måste ha kontroll. Glaset är mitt skydd som också ger mig frihet och handlingsutrymme i världen.



 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar