Totalitära ideologier
Söndag förmiddag, knallblå himmel, temperaturen runt noll grader. Sitter vid köksbordet hos mina föräldrar och läser Mian Lodalens Tiger. De är i kyrkan, allting är stort, vitt, rent, städat.
Var ute i fredags. Har fortfarande träningsvärk i sidorna efter att ha dansat. Kanske säger en del om min dansstil, eller min otränade kropp. RIP#2, Boteco vid Järntorget. Känns gôtt att ha gått dit, efter ett halvårs ångest för sociala situationer, särskilt i kombination med dansgolv. Bra musik, älskar att låta mig kastas fram och tillbaka i trance och låta hela världen förutom rytmen bli obetydlig. Var förmodligen ett av de bästa alternativ jag kunde ha valt, var asbra, särskilt efter att ha tagit mig ur den något paralyserande förundran över att Göteborgs queervärld är så jävla liten, det blir särskilt uppenbart när alla samlas på en liten plats utan anmärkningsvärd inblandning av utomstående (förutom några stars-and-bars-sluskar förklädda till björnbusar som skämde ut sig runt två-snåret). På gott och ont. En vet att det är schysst folk, människor varav de flesta skulle vara fint att lära känna – men social kontroll och likriktning är andra sidan av myntet som riskerar att vändas upp. Också en ”å, alla känner alla utom jag, alla dansar så coolt, har så snygga kläder, kan alla musiktermer”-farhåga som kan verka hämmande. Shit the same, allmänmänsklig känsla.
Läser TIGER. Om att växa upp i Jönköping på 70-talet, att som tjej förälska sig i en annan tjej. Om att ena stunden känns allt pirigt, underbart, fantastiskt, spännande, och i nästa sekund drabbas av skam, ångest, skuld, äckel inför sig själv. Tvingas spela dubbelspel mot sina kompisar. Lämna hemliga lappar innan internet och mobiltelefoner var i allmänt bruk. Avskuren från omvärlden. Media kontrollerades ovanifrån. Att bara ha frikyrkliga insändarskribenters åsikter att utgå från. Skamkänslan är det som slår mig hårdast i boken.
Mina föräldrar kommer hem. Prasslande vuxenjackor. Kyliga andedräkter. Stor famn att krama. Skinnhandskar som vant styr Volvons ratt. Skytteltrafik till frikyrkan i min småstad varje söndag och flera gånger i veckan.
Min Jesus, min Herre
Gud det finns ingen som du
Min lovsång jag ger till Dig mer och mer
Förundrad av Din kärleks djup
Du tröstar, Du skyddar
Styrker den vacklandes steg
Formar min dag, mitt liv och mitt jag
För alltid vill jag tillbe Dig
Ropa till Gud över hela vår jord
Stiger en hyllning en hymn utan ord
Berg faller ner, havets vågor bryts
När dom hör Herrens namn
Din kärlek och glädje nu fyller min själ
Min sång går till Honom som gjort allting väl
Inget kan mätas med löftet jag har i dig
(Ropa till gud.
Text & Musik: Darlene Zschech.
Auktoriserad svensk översättning:
Bengt Johansson)
Hemma hos mina föräldrar kastas jag okontrollerat mellan alla tidsåldrar jag levt i. Sex år gammal. Arton år, läste Tolstoy och Lewis och skulle konvertera till katolicismen på grund av Svenska kyrkans urvattnade moral. Skrev inlägg på tv4:as debattforum ang. den pågående debatten om homosexuellas rätt att gifta sig. ”En man ska inte ligga med en annan man som en man ligger med en kvinna. Det är något avskyvärt.” (3 mosebok…) Innan jag exempelvis reflekterat över att kvinnor har en egen sexualitet. Jag levde på överlägsenhet och förakt för det likriktade (inte för att jag inte gör det nu), människor som förälskade sig i killen i parallellklassen och spelade in Desperate housewives om de någon gång råkade missa det. MVG i latin är väl ingenting, jävla medelmåtta som kommer att sitta fast här i ett radhus med snusande bilmekanikersambo om tio år. Ok, stickspår.
Allting hos mina föräldrar är präglat av min svartvita blick. Tidningstraven på köksbänken: Hemmets vän, Ljus i Öster, Shalom över Israel, kyrkans programblad. Stereon, även när den är tyst spelar den lovsånger, elpianot, gitarrerna och basen i ett hörn som en påminnelse om den (paradoxalt?) rockiga frikyrkan.
Projicerar klumpen i magen, som uppstår när jag läser, på mina föräldrar när de kommer in. Kopplar fucking homofobi på sjuttiotalet till deras homo- och transfobi. Så jävla mycket skrik, missförstånd och tårar som har utspelat sig i köket det senaste året. Tar upp diskussionen vi inte haft på allvar sedan i våras därför att den aldrig leder någonstans.
Hur kan en religion som menar sig vilja människor väl fördöma glädje och kärlek? Förstår inte hur en kan lägga sig i vad andra människor gör så länge de inte skadar någon annan. Pappa som är uppfostrad av moderna, folkpartistiska, religionshatande föräldrar, hans pappa lagade mat och damsög, hans mamma yrkesarbetade tills hon blev pensionär, hur kan han i tjugoårsåldern konvertera till en ideologi som hävdar att det endast finns ett rätt sätt för människor att leva?
Mina föräldrar är välvilliga, men de har aldrig behövt ifrågasätta sina åsikter. Var ligger orsaken till att jag efter en stund måste panikfly till min systers hippie-vegan-rum, krypa ihop i en fåtölj med knäna mot bröstkorgen? Är det att jag projicerar de åsikter jag själv hade för fyra år sedan på föräldrarna, att jag har bildat ett schizofrent undermedvetet ”jag” av homogay vs. skuld och skam? Är det det som får mig att fly från att eventuellt hitta någon form av stabilitet och enhetlig identitet ifråga om kön och sexuell orientering? Eller handlar det om att mobbad unge som byggt hela sin trygghet på dessa två vuxna plötsligt klipps av genom att jag så tydligt tar avstånd från det jag vet/förmodar är deras grundläggande världsuppfattning? Är det därför jag inte kan andas? Önskar att jag bara kunde gömma mig i plugget, men drar mig hela tiden för att ta i tu med det också, så ägnar dagen åt att äta godis och surfa i min systers rum…….
Vet inte var orsaken ligger.
Pratar vi bara olika språk?
Se
Mian Lodalens Tiger
+
Hatar Gud bögar? Teologiska förståelser av homo-, bi-, och transpersoner. En befrielseteologisk studie
av Lars GårdfeldtLars Gårdfeldt
_________________________________________________________________________________
OBS: för tydlighetens skull: religiösa, heteronormativa uppfattningar som skribenten har i texten gäller inte längre
PS. varför är människor med frikyrklig erfarenhet överrepresenterade inom "hbtq"?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar