En någorlunda intressant diskussion om ett mycket intressant tema har pågått i Fria Tidningen den senaste tiden.
Kan tyvärr inte hitta Katarina Anderssons ursprungliga artikel om dubbelheten hon tycker sig se i transpersoners förhållande till kön, dvs. att vilja byta/korrigera sitt kön har sin grund "i en tydlig avgränsning mellan könen som verkade tala emot queerrörelsens strävan att ifrågasätta den typen av kategorierande". Citat och referenser kommer därför från hennes artikel Vi måste alla förhålla oss till normen i Fria Tidningen, 10-10-09. Denna dubbelhet i hur en som transperson ska förhålla sig till kön är en källa till förvirring hos icke-transorienterade cis-personer, såväl som en orsak till diskussioner och konflikter inom "transrörelsen".
Med avstamp i ovanstående citat tänkte jag komma fram till en analys av trans, cis och queer som jag tror skulle kunna leda debatten framåt och sätta fingret på den verkliga problematiken. Trans är inte en (enhetligt) kategori, och trans är inte samma sak som queer.
Angående att vara född i "fel kön"
Upplevelsen av att vara född i "fel kön" har enligt Andersson grund i ett biologistiskt förhållningssätt till kön, vilket jag (i alla fall teoretiskt sett) håller med om. En måste skilja mellan socialt kön och biologiskt kön, annars kommer vi aldrig komma bort från föreställningen att vissa egenskaper är biologiskt betingade, dvs. att exempelvis en biologisk tjej som har typiskt "manliga" intressen (eller för den delen homoerotiska begär) är född i fel kropp. Dvs. upplevelsen av att vara obekväm i den könsroll som tilldelas en vid födseln borde skiljas från upplevelsen att vara obekväm i sin kropp rent fysiskt - det är inte ens kropp det är fel på om en inte får leva ut sin personlighet, utan samhället, och det är samhället som bör korrigeras, inte den egna kroppen för att anpassas till könsnormerna.
Däremot kan det finnas människor som upplever att den kropp de har är fel, oavsett hur de betraktas, bemöts och får möjlighet att uttrycka sig, vilket innebär att könskorrigering kan vara en lösning för dem.
Mitt emellan eller inget alls
Men det finns även många människor vars största problem är att de inte blir bemötta som dem de är, utan behandlas utifrån de fördomar som människor skapar sig utifrån deras biologiska könsattribut. Istället för att ständigt bli ifrågasatt kan det kännas enklare att välja attribut som stämmer överens med det kön en definierar sig som, eller snarare det av de två kön i det binära könssystemet som en känner sig bäst "stämma överens med". Exempelvis om en "biologisk kvinna" definierar sig som kille, eller något annat än tjej, men inte upplever sina bröst i sig som störande, kan de ändå leda till att hen hela tiden bemöts som tjej (vilket i vårt samhälle är annorlunda från hur en blir bemött exempelvis som kille), vilket upplevs som så jobbigt att hen väljer att operera bort (eller dölja) dem. (Hur en blir bemött inom transvården om en lägger fram detta resonemang är en diskussion i sig.)
Ett alternativt synsätt på trans, cis och queer
Hbtq är inte en enhetlig rörelse, och det finns olika synsätt på kön bland människor som definierar sig som trans av något slag. Trans borde inte ses som en enhetlig kategori, eller en kategori över huvud taget. Det är ingen identitet i sig. En skulle aldrig klumpa ihop alla människor som har haft tandställning någon gång i sitt liv och förvänta sig att de skulle ha samma identitet, upplevelser, intressen, personlighet, whatsoever. (jfr. med det bemötande en som minoritet ofta får i majoritetssamhället, oavsett om en är lesbisk, har en annan hudfärg, har en funktionsnedsättning el.dyl.) Inte heller har de har samma synsätt på sin korrigering, om de gjorde den på grund av omgivningens förväntningar, av medicinska skäl eller "av egen vilja". De har också olika ideal om hur den ideala tandraden ser ut.
Istället för att se trans som en identitet och som en enhetlig kategori, handlar det snarare om att en har samma erfarenheter i högre eller mindre grad, och dessa förstärks ofta p g a de bristande rättigheter och den diskriminering en möter i samhället. Diskrimineringen och utanförskapet bildar förvisso ett slags identietet, som dock inte går ut på offerskap, utan kan handla om att få utrymme att stärka den egna identiteten, att lobba mot politiker, att bedriva normkritisk aktivism etc.
En mer relevant kategorisering angående människors förhållande till sitt (sina) eventuella kön och kön i allmänhet anser jag är att skilja mellan a) dem som betraktar och förhåller sig till kön som något givet/enhetligt/definierbart/möjligt att ringa in och avgränsa/biologiskt/per se (i sig), till skillnad från b) dem som ser kön som något flytande, något som hänger ihop med andra kategorier som finns närvarande i det sociala, som förändras över tid och beroende på vilket sammanhang en befinner sig i, dvs. att kön är situationellt.
Förstnämnda synsätt (a) kan jämföras med biologismen, som kan användas för att hävda att människor som bryter mot normerna om på vilket sätt kropp, kromosomer, hormoner och biologiskt kön ska överensstämma är födda i fel kropp (alternativt har lagt sig till med fel egenskaper) och därmed måste rättas till, slussas in, slipas till för att passa in i någon av de två fyrkantiga mallar som finns givna. Det andra synsättet (b) är det som många queeridentifierade och queeraktivister utgår ifrån. Precis som jag kan be en cis-person att problematisera sitt förhållande till (sin) könsidentitet, kan jag tycka att en (fd.) transperson kan ha ett problematiskt förhållande till vad kön är. Dvs. det behöver inte vara någon skillnad mellan de normer om kön som en cis-person förmedlar, och de en människa med transerfarenhet förmedlar; trans behöver inte alltid vara subversivt, utan kan lika väl användas för att exempelvis bekräfta och upprätthålla den heterosexuella matrisen som säger att en viss sorts koppling mellan biologiskt kön, socialt kön och begär är den korrekta och önskvärda. (det var också utifrån detta synsätt som transsexuella fick rättigheter till vård från början)
Ett mer politiskt intressant synsätt (ur queersynpunkt) blir således att inte skilja mellan cis-personer och (fd.) transpersoner (vilket förvisso kan vara viktigt ur diskrimineringssynpunkt, ifråga om normer osv.), utan mellan ett förmedlande/framhållande av cis-normer/cis-normativitet, i förhållande till ett agerande som vill bryta mot den heterosexuella matrisen.
För att läsa Katarina Anderssons artikel, se
Vi måste alla förhålla oss till normen Fria Tidningen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar