Söndag och allt är grått och ingen är hemma. Har pluggat hela dagen. Läser "Framtidens feminismer, Intersektionella interventioner i den feministiska debatten."
exempel:
"Bekant är den stora benägenheten till kopulation hos negern, hvilken äfven motsvarar den starka kroppsliga utbildningen hos denna menniskorace. Många orientaliska folk skola äfven kännetecknas genom deras starka erotiska lidelser. Vi veta äfven, att fabriksarbetare äro starkt disponerade för könsnjutning, och den dagliga erfarenheten visar detta hos ensklida individer."
(Gubbe 1895; cit. i De los Reyes och Gröndahl 2007:45)
Det talar för sig självt.
Har de senaste veckorna ofta kännt mig snurrig i huvudet, lätt svävande, allmänt uttråkad och rastlös, bristande koncentrationsförmåga, samt sover halva dygnet. Har börjat skolka mer än jag vill och känner allmän apati inför det mesta. Beror det på att jag mest äter veganskt och därmed får något slags näringsbrist - måste kolla upp det hos läkare nästa vecka - eller på att jag har en psykisk sjukdom, alternativt depression som har börjat växa till sig efter att jag slutade med mina antidepressiva, eller på hösten? Undrar jag!
Har bestämt mig för att börja träna när CSN kommer. Så fort jag känner rastlösheten i kroppen ska jag cykla genom bitande upfriskande kyla till gymmet, springa på löpband eller spinna i 40 minuter till scooter, därefter köra alla maskiner som kommer ge mig den felfria kroppen, och avrunda med stretching, dusch och bastu, skrubba min muskulösa bruna kropp med frottéhandduk, rulla Deodorant ACO for men under armarna, knäppa på mig byxorna och dra åt det svarta skärpet under tvättbrädan. Svart sportbh i bomull, mjuk varm hud i fjällräventröja i vinter, stor kopp te, lugn, harmonisk, balanserad, i halvdunklet på café med röda ljuslyktor, rufsigt nyduschat hår. Intensiv blick, kontroll blandat med äventyrslusta. Börja cykla överallt, ha praktiska handskar och cykelväska, kall andedräkt när jag kommer fram till skolan. Ha hunnit läsa alla böcker samt tänka själv för igår efter träningen var jag helskärpt och pigg av endorfinet som utsöndras i kroppen av träningen. Jag ska äta surdegsbröd med skivor av rättvisemärkta ekologiska bananer, bönsallad och en liten chokladbakelse.
Vintervit perfektion. Den androgyna sportflatan med starkt handslag, rapp i käften, en engagerad glöd i ögonen och ett lugn över ryggtavlan när hen har låst sin cykel och går in genom dörren till huset på kvällen. Who has been there, done that, vet vad hen vill.
Rädslan för höstångesten.
Min höstångest handlar om alla helgons dag, släkter följa släkters gång, mostrarnas dyra svarta yllekappor (från "jag-är-i-femtioårsåldern-och har bantat bort mitt crème-fraiche-fett från när jag var fyrtio-och tycker om att shoppa ungomliga kläder men ändå med den vuxna kvinnans mognad"-affären Joy) och diskreta blanksvarta skinnstövlar i prydlig ring kring morfars grav, marshaller vid gravarna och grupper av människor som flyter fram, alla på samma sätt, genom regntyngt, granrisdoftande dunkel vid femtiden en lördag i november. Tidlöshet. (Individen äts upp, se Queersverige, 2005, pp 208) Sedan, efter kyrkogården, hemma hos någon släkting i villa av vitt mexitegel, vol-au-vent-formar med fasansfull räkstuvning, Herrljunga äppelcider och salta pinnar som ger magknip i två dagar. Hetsäter efterrätt, minns inte vilken, och tittar på sexistisk disneyfilm med småkusinerna, gömmer mig i gillestugan för att slippa svara på frågor vad jag har gjort idag, vad jag pluggar, vad genus betyder och om jag har träffat någon trevlig kille. Mostrar lägger på läppstift framför spot-belyst spegel i hallen, diskret "kvinna med heltidsanställning och fast jobb"-prisklassen, diskret mullvadsfärgad ögonskugga, diskret vigselring med diskret diamant som de fått av sin diskret manschauvinistiska, romantiska make, nyper sig diskret i graviditetsfläsket som inte riktigt försvunnit än efter fem år, suckar diskret och återvänder till vardagsrummet utan att rispa upp sina svarta nylonstrumpor på tröskeln.
Rädslan för instängdheten; instängd i Ellos-inrett vardagsrum med grafitgrå soffor, gigantisk plasma-tv och ljunglila panellängder, instängd med ljuslyktor och alladinaskar och sällskapsspel, instängd i bilen, inklämd i baksätet i obekväma kläder, på väg genom skog skog skog med familjen, torr i halsen av varmluftsfläkten, instängd i sin egen kropp, har idag blivit mer påminnd om det än någonsin på grund av uppspänd mage full av icke-fibrer och kolsyra. Instängd i ständigt mörker, inomhus, kyla. Instängd i jävla offermentalitet och att jag inte kan glömma släktmiddagar jag skolkat från sedan två år tillbaka.
Är storstadens ljus en frigörelse, att gå från seminarium till studiecirkel, från aktivistmöte till café, på breda gator uppvärmda underifrån för att smälta eventuell snö, anonyma människor med olika livsstilar, olika loggor på sina matkassar, åka hem, äta quinoa, hänga med i Agenda och Dokument utifrån, vara nyanserad i sin analys av valutgången?
På vintern känns det som om människor ändå pressas ihop, som grankvistar i ett julgransnät. Likriktat höstmode på H&M, svarta yllekappor även här, Madicken-kängor och pälskragar och rosetter, femtiotalsstilen upprepas på portföljer och glasögon. Släkter följa släkters gång. Hem till familjen på lovet, studenten Emelie (fingerat namn) med nötbrunt hår i fucking diskret fläta, pluggar på fucking mainstrem-humanisten åker hem till sin fucking gillestuga och hela släkten, ungar i strumpbyxor med röda hjärtan på klänger och klättrar på henne, hon proppar i sig knäck och nyper sig diskret i magfläsket och hoppas att inte pojkvännen och sambon i fucking jävla bostadsrätt sedan två år tillbaka ska tycka att hon är ful - måste börja på friskis-och-svettis i januari.
Vill klippa av hela historien, alla band och snören som trasslar ihop människor och tvingar dem att plåga varandra, hacka sönder med saxens blad, splittra, befria, i tusentals beståndsdelar, sprida över världen med orgasmisk kraft. Flyga, inte bara långt bort, iväg, utan fortsätta flyga för alltid, maximera, g-krafter som får ruset i dig att skjuta upp i skallen som skakad champagne. Ordet "alltid" förutsätter att det finns ett slut, annars skulle det inte existera, så min strävan är aldrig, alltid, existerande och på samma gång inte. Ett överskridande förutsätter att det finns något att överskrida, men jag vill ignorera all skit som har lagt sig över människor som den mörka lera som täckte vägarna om hösten i digerdödens insjunkna städer. Jag behöver inte konstituera mig i motpol till normen, behöver inte ta hänsyn till den - istället skiter jag i den som om den aldrig funnits. Jag skapar min egen värld, som en självklarhet. Behöver inte förhålla mig, låsa in mig. Ska springa över kullerstenen, göra vad jag vill, hur jag vill, vara vem jag vill.
And for the next time: Hur görs genus i (kvinno)separatistiska sammanhang?
Tills vidare: läs Tiger av Mian Lodalen. Underhållande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar