Klockan är 5

På morgonen. Har inte somnat än. Har på den senaste tiden drabbats av hungerlöshet på dagarna och sömnlöshet på nätterna. Youtubar maniskt klipp från Boys Don't Cry (och det finns inte ens så många bra) Fan, vet inte var jag ska göra av mig själv.

Vill inte att det ska va så här.

Krossa det binära könssystemet!

Onsdag (torsdag) 1:43, är klar med hemtentan

Idag var jag och Kamrat C på transgruppsträff. (för alla som på något sätt identifierar sig som trans)

Många av dem som var där definierade sig som transsexuella och gick på utredning/behandling. (det gör inte jag) Men det var en inkluderande stämning, så det var inga problem.

Det är fullkomligt stört vilken bristande transkompetens som finns inom psykvården i allmänhet, varifrån en måste få en remiss, och även på klinikerna. För att gå igenom en behandling med önskat resultat krävs det att en själv dirigerar, att en ljuger, manipulerar och anpassar sig efter deras fördomar. Det är inte tal om att lita på att de som yrkespersoner har kompetens att hjälpa ”patienten”. Men så erkänn det då, ge mig tolkningsföreträde, lyssna på mig! Jag har större expertis än du. Istället för att sitta där i din vita rock, med journalen i hand och fråga mig om jag lekte med bilar när jag var liten! Jaha, hm, är du kanske lesbisk? Är du psykiskt sjuk? Är du inte pojkflicka? Vem har du sex med? Please, ta ut dina fetischer någon annan stans än på mig!

Jag kan tänka mig hur frustrerande det är att vara i händerna på ett fyrkantigt system. Blir illa till mods av att tänka på att ge mig in i det. För att inte tala om (fd.) transsexuellas bristande juridiska rättigheter! [här skulle jag kunna skriva exempel, men orkar inte] Som jag tänker nu, om jag känner att jag vill göra behandling, kommer jag göra allt för att få tag på T på andra sätt än via recept, och bekosta operationer privat för att slippa vänta fjorton år! Vet inte, det handlar om att ha världens distans till det.

Kändes i alla fall bra att gå på träffen. Tänkte efteråt att ett sådant sammanhang är det bästa som finns för att treva sig fram till sin (inte nödvändigtvis fasta) könsidentitet. Ett sammanhang där trans tas för givet, där en slipper ifrågasättas, där ingen förutsätter vilket kön eller vilken sexualitet en har, där en kan "testa" exempelvis pronomen innan en kommer ut för andra. Det är något jag skulle vilja testa. Att vara en ”han”. Det känns som att det skulle kännas bra.

(jag upplever inget behov av att be alla kalla mig ”hen” istället för ”hon”; pronomen ”hon” är så pass brett för mig - trots att jag aldrig har valt det själv! jag tänker att jag kan få utlopp för mina queera drag även om jag kallas hon; i de kretsar jag hänger är det ok. dessutom är min fördom att det skulle sticka ut mer än jag har lust med om jag skulle be folk att säga hen.)

Vet inte om transträffarna är det främsta jag vill dock. Jag vill fördjupa mig i och få utlopp för könsöverskridande, tillsammans med andra könsöverskridare. Det är svårt, jag har vävt in mig själv i en föreställning om tusen coolhetsnormer ang genderqueers, men på något sätt ska det gå att hitta dem… Det går nog.

Jag och C har börjat prata mer och mer om ”transfrågor”. Detta i sig känns också väldigt bra. Asbra! Jag har pratat så lite om det med andra människor att jag märker att jag inte ens har ord för det, vet inte hur jag ska säga. Framför allt är en så jävla rädd innan en vågat testa orden över läpparna.

Studsade runt i Brunnsparken och väntade på spårvagnen. Har börjat göra armhävningar så fort jag känner mig rastlöst och nu kände jag för att göra 100 stycken.

Kommentar jag skrev i Utkast på mobilen när jag stod i Brunnsparken:

Min könsidentitet = queer

Jag är inte tjej.

Jag är delvis kille.

Plus inget och allt.

Jag är lite kille och mycket mer.

För övrigt: för fan, varför är personnummer könskodade?!!!!!

När jag tänker efter vet jag att det är mycket jag vill ta tag i innan jag blir nöjd med hur mitt liv ser ut. Men vill inte tänka på det. Idag känns bättre än igår, jag har kommit en bit framåt. Om en tänker så blir det förmodligen lättare att ta sig ett steg till i den riktning jag vill gå. På lördag blir det kul..

Världens bästa tenta-skrivar-musik

Outback: Cuban Connections

På album: Dance the Devil Away

Vacker tisdag

tisdag 26 oktorber, 17.46

Borde skriva hemtenta, men har väldigt bra uppskjutningsmekanismer för mig.

Har varit på promenad med Kamrat C och tröstshoppat skjortor på Dressman, och nu senast ätit ett berg av ugnsbakade rödbetor, bön- och tomatsallad och haricots verts. Tack sambo A som lagade lyxmåltiden igår! Hittade en snygg, svart skjorta som satt ovanligt bra över axlarna. Får även snygg bröstkorg i den när jag har på mig tight sport-top. Har inte använt det över sommaren, då den är plågsamt svettig.

Mina könsattribut är ganska varierande över året. Det går förvånansvärt snabbt att vänja sig vid att brösten syns eller inte. Med ett säckigt linne under t-shirten och rätt frisyr passerar jag också bra på sommaren. Men jag försökte att inte bry mig, för att kunna bada exempelvis. Det är intressant hur ens kläder, utseende och det bemötande en får av sin omgivning påverkar ens könsidentitet. Kanske inte den innersta, om det finns någon sådan, men den sociala, ”levda” könsidentiteten, som jag tror oundvikligen också påverkar vem jag uppfattar mig själv som, dvs. något slags performativitet. Det blir olika roller en går in i.

I somras grubblade jag inte så mycket, vilket kan ha berott på att jag åt antidepressiva som totalt dränerade min hjärna på djupa reflektioner. Att vara ganska säker på att folk förmodligen såg mig som tjej var på ett sätt befriande. Att ingå i normaliteten. Inte vara rädd för att bli trackad av fjortisar på spårvagnen. I och med att jag medvetet lät bli att undvika eventuella tjejattribut kändes det som om jag hade läget mer i min hand än under vintern och våren, då jag var underkastad hur andra tolkade mig. Då var jag väldigt fokuserad på hur andra uppfattade mig; jag utvecklade en social fobi och hamnade ofta i paniksituationer – kan folk se mina bröst? Tror de att jag är en tjej? Etc. Nu känns det inte lika viktigt vad andra uppfattar mig som. Bara jag vet vad jag själv är och inte är, och om jag får vara mig själv med mina kompisar. Det känns viktigt att tänka på att det inte finns något givet svar på hur könsidentitet, könsattribut och sexuell orientering hänger ihop!

Att ha haft en ”icke-grubblande period” var bra för min självuppfattning och vem jag är i sociala situationer.

Jag måste skriva någon gång om den separatistiska ideologin i kollektivet jag bor i, och om en jobbig sak som hände i lördags, men satsar på att göra det imorgon eller i natt och att börja skriva på tentan nu. Den ska vara inne i morgon klockan 9!

Vi ska själva formulera en tentafråga och svara på den. Jag har tänkt mig ungefär:

"Vilket perspektiv utgår Petra Östergren från i sin artikel Utmana den radikalfeministiska våldsteorin? Jämför detta med det andra materialet, problematisera hur begrepp som kvinna, man, barn, offer, förrövare etc används. Hur problematiseras (inte) kön, sexualitet, heteronormen, "könsmaktsordning" osv. Vilka konsekvenser får detta, i konkreta situationer samt i förståelsen av kön och sexualitet?"

Veckans reflektioner #2

22/10 fredag, dag

Jag är för fan vuxen.

Kom på att jag ser mig själv som en tonåring, omyndig, i alla situationer, underifrånperspektiv, underställd, redo att blotta huggtänderna, istället för att lugnt gå gatan fram med lyft blick och säkra steg, kräva mina medborgerliga, demokratiska rättigheter.

________________________________________________________________

22/10 fredag, natt

Lyssnar på Mazarin och stickar strumpor

Den senaste stunden har jag tänkt på…

Flatnormen som verkar i mitt huvud.

En gång blev jag kär i en person jag trodde var butchflata/transkille, som visade sig vara queer biologisk kille… Jag kände mig lurad! Det är det bästa ordet för att beskriva känslan. När jag kom på att hens bröstkorg alltid hade varit platt blev jag irriterad, strök ett tjockt svart streck över personen, trots att det är det jag tycker är allra sexigast och en av de saker jag tände på hos henom. Jag tänder inte på bröst. I efterhand tänker jag att det var den snyggaste människan jag sett, men jag hade precis lärt mig att jag var lesbisk; då funkar det inte att ta in ett till begrepp och ställa allting på huvudet en gång till.

Vad handlar det om?

Vad fan är mitt problem?

Att jag tänder på en rak, spenstig/muskulös person med kort rufsigt hår och platt bröstkorg, med sinne för adrenalin, det extrema, har en blixtrande hjärna och ett inte alltför mossigt känsloliv vet jag (förutom du som bara jag vet vem du är, och som inte ser ut precis så här).

Men vad spelar det för roll vad en har mellan benen?

Men jag kan inte se mig som bög. Jag är förmodligen inte flata.

Det enda jag vet är att jag inte är kvinna.

Jag tänker instinktivt att kukar är äckliga. Men varför? För att jag själv inte har, förmodligen aldrig kommer att ha eller kommer vilja ha en? För att den är onödig rent njutningsmässigt och därför har jag gjort den (i vissa umgängeskretsar) politiskt korrekta analysen att den bör rationaliseras bort.

Finns homonormen? Kan normativitet inte endast existera där en maktfullkomlig majoritet har tolkningsföreträde? Vet inte. Vet i alla fall att det finns en flatdiskurs som är rådande i vissa sammanhang – ex. i diskussionerna kring matlådorna på genuskursen och i jargongen i bajsseparatistiska kollektiv, samt i aktivistfeministiska sammanhang i allmänhet – och att jag själv bidrar till att upprätthålla den, och jag skryter med den och gömmer mig bakom den; den ger status och fungerar som en sköld mot många idioter. Och om en i övrigt identifierar sig som tjej slipper en känna sig personligt kränkt och hotad av det faktum att många heterotjejer ingår i tristess-skit-relationer med män.

Jag kan sitta hopkurad i second-handsoffan omgiven av systerskapet och skämta om äckliga kukar, monogamin och menskoppar som fastnar – och jag känner mig bara illa till mods. Hur vet du vilket kön jag har och att alla andra här inne, precis som du, hatar män per definition? Att alla har accepterat sin jävla livmoder, som en kan känna som en jävla liten hotdog om en pressar fingrarna hårt mot buken, de jävla äggstockarna som endast leder till oönskade parasiter i magen, funktionsnedsättning vid extremsportshajker och cancerframkallande hormonutsöndringar? Alla ber om ursäkt om de råkar avbryta någon, alla ser till att diska sin mugg efter sig och alla masserar varandras axlar när en tittar på Lost and Delirious.* Detta är skitbra. Mysigt. Men jag är totalt jävla uttråkad och irriterad. Det är ok, det är trevligt, det är goda kakor – det är inte det jag stör mig på. Det jag stör mig på är om detta är allt. Som räcker. För jag känner ingen spänning.

     ”Jag trodde jag var flata men kom på att jag var transsexuell och bög…”

Jag kommer nog aldrig att säga det. Det, om något, vet jag strider mot vem jag är. Det enda jag vet är att alla fasta, förutbestämda, strikt definierade kategorier får det att krypa i kroppen på mig. Oavsett om det gäller kvinna, tjej, lesbisk, man, transsexuell eller bög. Det intressanta är att jag inte har så stora problem med definitionen kille.

__________________________________________________________________________

Se:

Nobody Passes Perfectly

                     

* Detta är grova sexistiska generaliseringar som kan vara användbara vid vissa tillfällen för att gestalta en känsla.

Veckans reflektioner #1

21/10 Torsdag

Min säng är 90cm bred. I den får ingen annan än jag sova. När jag ska gå och lägga mig borstar jag tänderna, pissar, tvättar mig med djuprengörande ansiktstvätt som luktar friskt och maskulint, släcker lamporna i badrummet, låser balkongdörren, släcker lamporna i vardagsrummet i ordning – de små först, arbetar mig mot utgången och släcker sist taklampan – går till köket, fyller en mugg med vatten, släcker lamporna i köket, stänger dörren mellan kök och hall, låser ytterdörren, släcker hallampan, går in i mitt rum, drar igen dörren med en knyck så att låset klickar till – då känns det tryggare, trots att låset inte funkar – går fram och tänder sänglampan, ställer muggen med vatten på fönsterbrädan vid sängen, går tillbaka och släcker taklampan, lägger mig i sängen, undersöker noggrant hur mycket höftbenen sticker ut under huden på magen och betraktar hur mycket min raggarsträng har vuxit, lägger en flourtablett i varje kind, tar en klunk vatten då och då, läser läxor, roman eller Rocky. Måste bli exakt så trött att jag vet att jag somnar bums om jag släcker lampan.

Jag måste ha ställt mobilen på ringning, kontrollera två gånger att jag har gjort det, samt checka vilket klockslag, veta vilken tid jag börjar, vilken buss jag ska ta eller när jag måste cykla, hur lång tid jag har på mig att äta frukost imorgon och hur länge jag kommer att sova, buffert för sömnlöshet inräknat. Måste veta att västtrafikkortet och cykelnyckeln ligger i höger jackficka i hallen; annars gå upp och kontrollera det.

Sedan sova, alltid på sidan i exakt samma ställning med täcket uppdraget kring axlarna så att jag ligger som en pirog och inte kan känna luften i rummet mot den bara huden.

Hur fan skulle en kunna integrera en till person i dessa rutiner?

O

Tänkte nyss på att det kanske är först sedan något år tillbaka som jag har börjat gå igenom det som andra går igenom när de är 17; identitetskriserna, radikalismen, revolten. Det är först sedan jag flyttade hemifrån som jag började komma ut för mina föräldrar som lesbisk, sedan transperson, men det var också först sedan jag flyttat som detta började ta form i mig, eller snarare få utrymme (?) Förstår först nu hur stor inverkan det hade på mig att bo hemma, jag har alltid sagt att det inte har haft det. Men jag har bara trotsat på de tillåtna sätten, inom ramarna, rebellat genom att hårddra, knappast genom att bryta.

O

I alla fall är jag helt underutvecklad på kärlek och relationer, jag är fortfarande kvar i nioårsålderns (skräck- och äckelblandade) förundran över att, och hur det funkar. Det känns så främmande att jag funderar över huruvida det är värt sitt pris, om det inte vore för de sociala sanktionerna och ensamheten ibland.

Det finns en tom bubbla runt om mig, förstärkt med plexiglas. Människors munnar rör sig som på fiskar som försöker andas luft när de berättar om sina ragg, det de säger är likgiltigt för mig, jag hör inte. Jaha, ok, säger jag och går oftast snart.

Om någon försöker ta sig igenom glaset rycker jag vill. Det är obehagligt. Rör mig inte. Jag måste ha kontroll. Glaset är mitt skydd som också ger mig frihet och handlingsutrymme i världen.

 

Learning Trans

I've "found" an interesting webb-page, (via Queersmotkapitalism): Learning Trans "is a project, the goal of which is to produce, and to highlight trans community-produced knowledge." On their site, you can follow a Seminar in Trans Gender Studies. Haven't had time to check it out yet, but I suppose there might be some interesting litterature in the course at least. Lectures and texts