Andas

Förutom att jag är queer som gillar att bo och hänga med andra queers etc., så identifierar jag mig de facto med ciskillar. Det är det som gör att jag känner mig trängd av separatismen, samtidigt som jag (ur mitt konstruktivistiska perspektiv som önskar att distinktionen mellan trans och cis kunde upphöra) tycker det känns skevt att behandlas annorlunda än andra killar, dvs. betraktas min killidentitet på nåt sätt som påmålad, ytlig, falsk, fejk, medan andra killars inte skulle vara det?

I torsdags hade vi möte i kollektivet (hela huset), bland annat angående huruvida vi ska vara separatistiska gentemot cis-killar. Det är svårt att återge en diskussion utan att den vinklas. Argumenten för separatism handlade framför allt om att man som tjej så många gånger blivit negativt behandlad av killar att det, trots att man träffar honom innan han flyttar in, inte går att lita på att han inte är skit; samt om att man som tjej är uppfostrad i en könsroll som gör att så fort det kommer in en kille i rummet börjar man fnissa, förminska sig själv och tvinna sitt hår, och då spelar det ingen roll hur feministisk han är… (I möten med killar har jag aldrig betett mig dylikt, så jag har förmodligen begränsad förståelse av problemet. Jag har oftast tävlat mot dem och hävdat mig, ibland blivit kär i dem. Hm… Intressant parentes ang. hur man som tjej respektive kille beter sig när man är kär i en kille…) Dessutom anser folk att det måste råda konsensus om vi ska besluta oss för att ta bort separatismen, då folk när man flyttade in visste om att det var separatistiskt (?), samt att vi är ett kollektiv, vilket gör att våningarna inte kan ha olika ideologier för sitt bemötande av kön.

Mötet ledde alltså fram till allt jag hoppats inte skulle hända. Jag var märkligt lugn när jag  pratade, men upptäckte efter att tag att jag vibrerade inombords under diskussionen – är det det det innebär att vara skakad? – och satt stel och allvarlig med benen uppdragna som ett skydd framför mig i fåtöljen. Förmodligen var jag inställd på att det skulle kunna bli så här, men antagligen har jag under det senaste året också blivit starkare och bättre på att hantera meningsskiljaktigheter. Sammanbrottet kom inte efteråt, trots att jag panikade lite.

Jag tänker att jag är malplacerad, jag tänker att jag inte kommer att bo här för alltid, att så småningom är jag på väg någon annanstans, vilket känns tråkigt då jag älskar huset. Men det skaver att bo där. Samtidigt verkar det som att jag vet vem jag är, starkare än jag trodde. Och det gör att jag kan hålla distans. Exempelvis känner jag att jag kanske kan vara mig själv utan att låta mig definieras av kollektiva utsagor, och då kanske jag kan bo kvar ett tag i alla fall. Genom exempelvis konflikterna med mina föräldrar det senaste året, och kanske det faktum att jag är mer mig själv nu sedan jag kommit ut (trots att jag inte tycker om detta icke-performativa synsätt på kön, som implicerar att det skulle finnas ett ”en själv”), har jag byggt upp en integritet. Det har varit nödvändigt för att inte internalisera det mothugg jag har mött till självhat.

För varje gång jag kommer ut för någon blir det lättare. Folk i kollektivet börjar vänja sig vid att säga han. För en månad sedan satt jag på Kellys med två klasskamrater och sa, när jag trodde att jag var full: ”… vad jag försöker säga… [djup suck], ehm, jag vet inte, alltså, vad jag försöker göra är, kanske, att komma ut som transperson, för mig själv. Så, nu pratar vi om nåt annat.” (Deras reaktion var: ”herregud, det är lugnt”)

Igår när vi hade glöggfest frågade en person, efter att jag pratat öppet om ångesten över att träffa släkt och familj då de säger fel namn och behandlar mig som en tjej trots att jag inte är det:

   ”Andy; så du identifierar dig varken som kille eller tjej?”

   ”Jag identifierar mig som kille.”

   ”Ok. Tänker du göra ett könsbyte då?”

   ”Det vet jag inte, det är det jag funderar på nu. Jag tror inte att ett visst kön måste hänga samman med en viss kropp. Sedan är frågan vad man själv känner för och i vilken mån man ska anpassa sig efter omvärldens uppfattningar om hur en kille ska se ut.”

   En grej jag tänker på i efterhand är att det inte blev läskigt när hon frågade, och att jag inte blev arg när hon undrade om jag tänkte göra ett ”könsbyte”. Genom att svara sanningsenligt och vägra låta hennes frågor definiera mig, behöll jag makten över mig själv i situationen och kom inte att känna mig utsatt el.dyl.

   Jag var kolugn. Kunde formulera mina tankar sakligt och utan hjärtklappning. Kanske att jag skulle vänja mig vid och inte tycka det skulle vara så jobbigt att förklara mig gentemot resten av samhället också då omständigheterna kräver det, för att slippa bli definierad av andra.

PS ang. ”könsbyte”: hur fan ska man kunna veta hur man kommer vilja ha det om fem år, tjugo år, femtio år? Jag som till och med kritiserar folk som gifter sig för att de låser in sig i något för resten av livet. Och om jag inte kan veta vad jag kommer vilja sedan, hur kan jag hitta ett sätt att förhålla mig till det oåterkalleliga? För jag vill ju trots allt det här nu.

PPS. Har genomgått min första lektion i "fysisk närhet till människor du tycker om". Sånt är också bra för självförtroendet, integriteten mot all skit, för att må bra etc.

Att konstruera sig själv

Har förlikat mig med tanken på att ta bort mina (?!) äggstockar. Vill bara bli av med skiten. Testosteron ökar risken för cancer på äggstockarna och jag vill ha de effekter t ger. Min hypokondri gör att jag inte kan ha båda två. Och äggstockarna har aldrig gett mig något jag har velat ha. Tvärtom.

Å ena sidan är operationen oåterkallelig, å andra sidan har jag hittat en nödutgång ur det oåterkalleliga: äggdonation. Det ger mig möjlighet att vara mig själv nu utan att behöva ta hänsyn till huruvida jag någon gång i framtiden kommer vilja ha en unge i magen. Men det är kopplat till existentiell ångest att radera ut sina möjligheter till genetisk fortplantning för all framtid. Lösningen vore naturligtvis att staten ger en tillåtelse att frysa och spara könsceller oavsett könsidentitet.

Funderar mycket över det oåterkalleliga just nu. På ett sätt är mitt levda nu också oåterkalleligt, och jag lever det på ett sätt jag inte trivs med. Å andra sidan, när man väl aktivt väljer att göra en oåterkallelig förändring, känns det relevant att det är ordentligt genomtänkt.

Går till biblioteket för att kopiera personbevis och skriva ut namnändringsblankett från PRV. Starskottet för rundan den här gången var att jag ville byta det ”tjej-namn” jag har som mellannamn nu, mot Filip (fingerat), dels för att det känns mer och mer obehagligt att ha ett namn som riskerar outa mig som någon jag inte är, dels så att jag när jag kommer på att jag vill använda det, ska slippa byta igen. Men med pappret i handen funderar jag över huruvida jag ska behålla det ”könsneutrala” namn jag har som förnamn nu, eller byta till Filip som förnamn. Jag funderar över huruvida det skulle underlätta exempelvis komma-ut-situationer.

Min kompis jobbar som vikarie i skolkök (vilket jag funderar på att göra efter jul, men som jag nu börjar dra mig för). De gånger hon står exponerad för barnen, i serveringen eller disken, står de på avstånd i klungor och funderar, pekar och viskar. Går fram och frågar (inlindat): vad heter du? för att ta reda på hennes kön. Trots att hon svarar med ett tjejkodat namn frågar de: är du en kille eller tjej?

Om jag när jag hälsar på folk sträcker fram handen och säger: - Hej, jag heter Filip, istället för Andy, positionerar jag mig som kille (och transperson) på ögonblicket och ingen behöver fråga. Jag kräver: behandla mig som kille, det är det jag är. En intressant parentes är att det är lättare att passera i heteronormativa miljöer än i genusklassen.

Men att konsekvent anta en ”killidentitet” innebär också att exponeras. Det går inte att gömma sig bakom androgynitet, pojkflicka, butchflata eller smink. Då är jag kille. Punkt. Jag kommer att konstruera en norm för mig själv att leva upp till. Förhållandet till maskuliniteten är komplicerat som det är. Har tidigare varit med om att prestationskomplex gör det jobbigt att ens gå utanför dörren. Å andra sidan gör det så mycket vad en heter. Många människor som träffar en osminkad person med kort hår som presenterar sig med ett killnamn funderar inte två gånger över vilket kön personen ifråga har.

Det handlar om balansakter och avvägningar, ex. i identifiering och behandling. Hormonbehandling och operationer ger oåterkalleliga resultat. När jag är för mig själv bubblar det i mig av iver att förändra min kropp. Å andra sidan vet jag att jag därmed för alltid kommer att stiga ur normaliteten. Bli ett freak. Något jag förmodligen redan är och alltid har varit i många sammanhang. Men att välja något som kommer att innebär hårdare granskning och fler normer i mitt förhållande till mig själv och hur jag bör vara – vill jag ha det? Om jag inte klarar av att hitta ett sunt förhållningssätt till mig själv och min könsidentitet är alla behandlingar i världen onödiga.

I går var jag på tentaöl. Många intressanta samtal. Ett utmärkande var med T, som är proffs på fördomar, normer, diskriminering etc. Hon fick mig att tänka att alla människor har någon gång blivit utsatta för fördomar. Anledningen till att folk frågar och stirrar är inte att de vill en illa, utan att de kanske aldrig har träffat på något liknande tidigare. Istället för att tänka att här är jag, och där är normaliteten, där borta, och de har rest höga murar mot mig och de hatar mig, känns det mer konstruktivt att se normer främst i möten mellan människor, på individnivå, och att de kan gestalta sig på olika sätt. Att i normativa miljöer se sig själv som aktivist och föregångare, istället för att tänka att man blir kränkt personligen, lyfter frågan till ett mer allmänt plan, och man kommer ihåg att det finns fler i samma position som en själv. Man riktar sig utåt = förändring av systemet, istället för inåt = ångest. För det är inte jag som har ett problem, det är det, samhället.

http://manligidentitetskonst.wordpress.com/musikal/

Komma ut – känslor i början av veckan

17/11 ONSDAG

Kall dag. Sov ganska länge, utan mardrömmar. Det var kallt inomhus. Frös under fötterna och inifrån och ut. Kände mig frossande panikartad, helspänd, på gränsen till att krackelera.

I fredags kom jag ut som kille för mina föräldrar. I efterhand tänker jag att vad som hade kunnat vara ett stöttande vi älskar dig och bara du mår bra är vi glada etc., blev en personlig fråga upplyft på politiskt ideologiskt religiöst plan.

(pappa) jag tror att vi föds antingen som kvinna eller man, och sedan är man det hela livet. Sedan finns det ju genus – uppdelningen i kön och genus – och det är en annan sak. Könsroller. Bara för att du är kvinna behöver du inte bete på ett visst sätt, det är väldigt begränsande, men du har fortfarande samma kön.

(mamma) vi skapas ju till man eller kvinna – förutom en liten andel som föds som mitt-i-mellan, som du har berättat. Jag tänker att de här känslorna kan bero på något som hände när du började skolan. Du trivdes ju inte så bra…

(jag) kanske för att jag inte passade in i könsnormerna! (är medveten om att det inte behöver betyda att jag är kille!)

[mamma har massa förklaringar relaterade till barndomen. Jag svarade: jag vet inte. Jag bara vet att jag är kille, inte vad det beror på. Varför ifrågasätter ni inte min bror, varför kräver ni inte att han ska vara tjej, varför ber ni inte honom hålla ett försvarstal om sin rätt att vara kille?]

(p) (eftertänksamt) jag kommer att ha väldigt svårt för att kalla dig han, att tänka att du är en man. För mig kommer du alltid att vara en tjej.

(pappa/mamma) du känner alltså att du är en man?!

MAN MAN MAN MAN MAN MAN MAN MAN MAN MAN MAN MAN MAN MAN MAN MAN

(jag) nej, mer kille… jag gillar inte ordet man…

(p) kille då. Jag tror inte att könet spelar någon roll för vem man är som person... sedan är det ju om man vill ha barn, då krävs det ju att man är olika kön… jag tänker att det är det könen är till för. Om könen inte fanns, då skulle det ju inte födas några mer barn. Man skulle kunna gå runt med en skylt runt halsen vilket könsorgan man har…

(j) men om man inte påverkas som person av vad man har för kön, om man inte är sitt könsorgan, då kan ju jag vara kille som person.

(p) hm, nej. Jag tror att gud har skapat oss till kvinnor och män och att man ska leva tillsammans då… (fortsätter blanda ihop fenomenen kön och könsorgan)

- - -

Sedan, sö, sa jag till pappa i telefon att det känns väldigt jobbigt att han sätter sina allmänna politisk-religiösa åsikter framför mina upplevelser som person. Att hans hållning förnekar min existens per definition. Min rätt att vara den jag är. Att han tillhör en religion (frikyrkan) som hävdar att allmäna dogmer är viktigare än att människor får må bra och vara glada, för Gud vet vad som är bäst för oss, vi vet det inte själva, för vi är vilsna får som måste ledas av fader herre guds namn och även om det är jobbigt vet Han att det är bäst för oss att undertrycka våra böjelser och tendenser för att leva såsom Han har bestämt.

Att det finns som en mur mellan min värld och deras och att det finns så mycket jag inte kan prata om med dem. Att varje gång jag kommer hem till dem ångrar jag mig så fort jag kommer innanför dörren. Att det råder en kulturell hegemoni som gör dem till norm, som gör att de aldrig behöver ifrågasätta sina åsikter eller vilka de är, medan jag ständigt blir ifrågasatt och måste försvara och legitimera vem jag är. Att jag är socialt, emotionellt, ekonomiskt beroende av dem och att deras ställningstagande klipper av mig, att rollen som förälder borde vara stöttande. Att det känns respektlöst av dem att när jag berättar något som jag ständigt måste försvara, ständigt blir ifrågasatt för, ständigt är rädd att folk ska ifrågasätta eller ha åsikter om, som jag har varit rädd för att prata med dem om i över ett år (och som jag fortfarande är rädd för att prata med dem om) – när jag berättar detta så svarar de på ett sätt som gör att deras hem som trygg frizon och deras roll som föräldrar undermineras.

Det finns knappt något rum i världen där jag kan existera utan att ifrågasättas (eller ifrågasätta mig själv)

Folk hemma har varit sjysta att prata med, trots att jag känner att jag saknar den trygga fasta punkt i min tillvaro jag skulle vilja ha, dvs. de täcker inte mitt behov av mänsklig närhet (förmodligen skulle de kunna göra det, det handlar kanske snarare om mina sociala hämningar) och jag har ett vibrerande tomrum inom mig som tar bort hungern, som gör mig likgiltig, som gör livet meningslöst, som gör att jag inte vågar släcka lampan på kvällen. (märker de dagar jag går i skolan att det blir bättre, så kanske receptet är att gå utanför huset.) Jag grät i fredags och i söndags efter att jag pratat med pappa och det känns som om mina ögon är uppspärrade och om det inte vore för att jag är full av tomhet skulle jag gråta mer. Kanske också på grund av tomheten, just på grund av den.

Jag sitter vid köksbordet, vi äter middag, jag tittar på människorna omkring mig. Känner mig avstängd.

-          Jag vill aldrig mer prata med dem. Jag har varit på botten hela veckan.

-          Det kommer att kännas bättre om ett tag, säger AP.

-          Ja, det kommer det, det gör det alltid, säger jag tacksamt.

_  _  _

På något sätt måste jag lära mig att förhålla mig till det, på något sätt kommer jag att lära mig att förhålla mig till det.

Jag mår illa av att jag äter för mycket choklad för att bli lugn, jag äter ingen mat, men är inte hungrig. Jag tror att jag är tom, är likgiltig inför allt, rör inte en min, går inte på möte jag skulle vilja gå på, men samtidigt skakar hjärtat bokstavligt talat och vill pressa upp tårar genom ögonen. Vill ingenting och vet inte vad jag ska göra. Har ingen som helst plan, inga mål eller ambitioner trots att jag har bestämt mig för att jag måste avancera, ta tag i jobb, utbildning och ett liv utanför huset, exempelvis socialt.

Transidentitet och separatism

Jag har kommit ut ”aktivt” för halva kollektivet, dem som bor på min våning (är medveten om att jag nu outar kanske både mig själv och mitt kollektiv). De har tagit det neutralt/bra och flera är bra pepp/stöd, känns positivt att ha dem omkring mig. Men är rädd att jag måste göra ett statement gentemot resten av kollektivet och vilka reaktioner och förhållningssätt detta kommer att uppenbara.

Kollektivet är uttalat exkluderande mot (cis)män (för närvarande är definitionen ”kvinno-trans-queer-kollektiv”, och jag måste påpeka att separatism och queer känns motsägelsefullt!), vilket dels skulle kunna orsaka negativa reaktioner då jag rör mig mot denna kategori, bort från kvinnokategorin, men som också har börjat kännas alltmer problematiskt på ett personligt plan. Vill inte generalisera om kön, men tänker att min könsidentitet är för ostadig för att jag ska må bra och orka vara mig själv i ett separatistiskt kollektiv av främst (cis) kvinnoidentifierade personer. Om kollektivet ska baseras på identitetspolitik och min identitet bryter mot de andras. Risken är att alla i en ”separatistisk” miljö av ”kvinnor” börjar kallas för ”brudar”, ”tjejer”, ”flator”, ”kvinnor” etc. och det känns obehagligt att hela tiden kommentera att jag inte vill ingå i dessa kategoriseringar.  (Och de facto: jag skulle vilja umgås mer med killar, vilket man kan tycka är upp till mitt ansvar att ta hand om.) Men jag kan inte flytta, det finns ingen annan stans för mig just nu. Vill inte formulera tanken på att jag skulle vilja flytta härifrån, då rasar allt, och jag har överlevt stormar förut, på gott och ont... När ska man bryta upp?

På ett genus(queer)teoretiskt plan kan frågan också problematiseras – en poäng jag länge velat komma till på bloggen. Vilka antaganden gör man om kön när man anser att transkillar är ok, men att cis-killar inte är det? (skönt i all fall att transtjejer godtas) Resonemanget brukar se ut så här:

”cis-killar växer upp med självförtroende, uppmuntran, privilegier etc., som inte tjejer och transkillar gör [dvs. en trad. radikalfeministisk analys av Patriarkatet, uppdaterad sedan 70-talet till transinklusion]. En cis-kille kan aldrig förstå att kan är priviligierad, han kommer vräka ut sig i soffan med kuken buktande i kalsongerna, högt redogöra för sin nya strategi hur man bäst störtar kapitalismen trots att ingen vill lyssna. Och det är bra med en fristad där han inte får vara så att underutvecklade, blyga tjejer ska slippa falla in i ett heterosexuellt rövslickande av honom utan kan lära sig att skrika, fisa och prata till punkt.” (ett i allmänhet fruktansvärt sexistiskt, kategoriskt förhållningssätt, jada jada)

Som om vi var ett kollektiv enbart för blyga, våldtagna personer utan självkänsla - som om alla som är detta skulle vara kvinnor! - som om ingen som bor här bossar, pratar högst och springer runt halvnakna.

För det första känns det alltså problematiskt att tjejer generaliserar om killar, när de sedan själva kräver att bli behandlade som människor och inte som kön. Poängen jag vill komma fram till den här gången är dock: vilket syn på trans finns om man anser att transkillar är ok, men att cis-killar inte är det? Att transkillar egentligen är tjejer, att de inte är riktiga killar (vad är en riktig kille?!), ett antagande som finns genomgående i samhället och som känns väldigt transfobiskt. Det faktum att vi inte tar något uttalat avstånd från transtjejer tyder på att deras identitet passerar (undrar dock vilka reaktionerna blir då en mtf de facto vill flytta in här; inge bor här nu), medan ftm:s inte gör det?

Vad är det föresten som gör att det är ok när en tjej drar grova sexskämt och trakasserar andra sexuellt, att hon bossar och tar plats? (jfr kille) Att hon är så jävla förtryckt?

Det ironiska är att stunden efter att mina föräldrar har sågat min identitet, säger de: Vad kul att du är här. Vill du inte ha glass. Det finns glass i frysen. När jag säger att jag inte har någon lust att åka till mormor på julafton och behöva bli ifrågasatt och normerad, och jag kastar ur mig att jag tänker skriva brev till alla mina släktingar och komma ut för dem, undrar mamma och jag vill att hon ska kolla upp deras adresser åt mig i sin adressbok. Det är ironiskt att pappa en stund senare lägger ut för mig med sitt kreditkort när jag beställer en binder via internet.

OBS: inlägget handlar inte om specifika personer i mitt kollektiv, utan om allmäna tendenser som jag tror att jag upplever.

Krisdag återgiven

fre 12 nov 2010

ang igår - torsdag

Igår hade vi seminarium med gruppdiskussion i skolan. Efter att ha tömt ut kurslitteraturen som diskussionsämne kom vi in på efternamn och därpå förnamn.
Jag fick fråga: - du heter andy?
- ja.
Uppenbarligen var mitt namn för ovanligt för att diskutera, till skillnad från Emma el.dyl., så frågande person undrade istället: - har du några mellannamn?
- asså, grejen är att jag har bytt namn.
- tilltalsnamn?
- ja. jag kommer faktiskt inte ihåg mina mellannamn just nu. (stämningen var lättsam, inte forcerad, men jag kunde inte säga mitt tidigare namn, numera mellannamn, som jag varje dag gör allt för att undgå)
- jaha, när bytte du namn? (nyfiket, inte den attityd som folk annars kan ha, när de ex frågar om ens kön på spårvagnen)
- typ ett år sedan. (lögn, det var kortare tid sedan.) Föresten, vad är klockan? Är vi klara? Jag måste gå till biblioteket.

Gick till universitetsbiblioteket för att kopiera kurslitteratur. Började med att låsa in mig på handikapptoan som har många bra speglar för att fixa min frisyr efter att ha haft luvan uppfälld. Har klippt mig ganska kort för några dagar sedan och använder vax jämt. Kort hår blottlägger pannan och ansiktsformen. Hakade upp mig vid min profil i spegelbilden och mitt icke-käkben... Upptäckte sedan att luvtröjan jag hade på mig var såpass tight att brösten syntes trots att jag hade min bästa tighta sport-bh på mig. Har märkt att detta faktum har fått mig börja kuta med axlarna och ryggen ibland - inte bra.

Så småningom gick jag till biblioteket och letade upp referens-exen jag skulle kopiera ur. Nuvarande delkurs handlar om Genus och kultur. En text i kurslitteraturen heter Den visualiserade kvinnligheten ur ett feministiskt perspektiv - Ett 1970-talsprojekt. (av Yvonne Eriksson, ur boken Från modernism till samtidskonst. Svenska kvinnliga konstnärer (2003) red. Eriksson & Göthlund, Lund: Signum) Kapitlet handlar om kvinnliga konstnärer under 60/70-talet, andra vågens feminism, och om kvinnligt identitetsskapande genom symboler och konst (vs. den tidigare manliga dominansen inom politik och konst etc.).

Jag möttes av bilder på födelseögonblicket vid vaginal födsel, fotograferad från fotändan - blodig, slemmig vagina och blöt unge med katrinplommonhud - kvinnor med karaktäristisk 70-talsfrisyr, skulderlångt hår och lugg, i madonnaliknande pose, gipsmodeller av bröst, tavla föreställande mensblod och uppklistrade tamponger, diverse kreativa tolkningar att fittor och livmödrar (heter det så i plural?). Först kände jag den förbjudna spänningen jag kände som barn när jag och min kompis satt bakom fåtöljen i mina föräldras vardagsrum och tittade i Ett barn blir till. Sedan kände jag bara pickande panik, yrsel och obehag. Varför måste jag utsättas för den här skiten?

I efterhand tänker jag att ingenting behöver följa på det andra, och att jag inte bör leva för omvärldens reaktioner, men bestämde mig i alla fall igår för att beställa en riktig binder, att ta bort det tjejassocierade mellannamn jag har kvar - och således offra 1000 kronor och en månads väntetid till till Patent-och-registrerings-verket - att börja gå i samtalsterapi på RFSL igen, och att ev. försöka få en remiss från en psykiatriker för att kunna påbörja en utredning för GID.

Se mig för den jag är, inte mitt kön (aka klyschig titel)

måndag 8 (eg 9) november, typ halv två på natten

Jag borde justera internet så att det inte går att använda efter klockan 12 på natten. Och jag borde lova mig själv att inte blogga på kvällen. Kan tänka att det blir svårare att sova...

I går hade vi möte i kollektivet. Vi har det med jämna mellanrum, som del i vår utom-vänster-parlamenariska, anarkistiska organisering, för att inga oönskade ordningar (eller diskberg) ska uppstå. Jag har varit väldigt förundrad över den mängd politiskt arbete som ligger bakom kollektivets organisering, särskilt i jämförelse med hur andra människor lever. Det är genomtänkt.

Ska skriva mer om möten någon gång. Igår dryftade vi exempelvis frågan Separatism, som är väldigt intressant i sig. Med positiv utgång!

Tillbaka till det här inläggets tema.

I går kväll hade jag följande reflektioner.

På en runda i början av mötet (när en får säga hur en mår/vad en gör för tillfället etc.) hade jag bestämt mig för att komma ut som kille. När det blev min tur sa jag i princip: "Ja jag har hjärtklappning för jag är nervös för jag har tänkt säga till er att jag vill bli kallad han och att jag är en kille för övrigt har jag körlektion i morgon och jag har övat jättemycket så det känns ganska bra. Klar!" Därefter andades jag ut.

Det blev ett sjysst mottagande, med någon konsekvent följdfråga, inget mer. Måste erkänna att mottagandet var bättre än jag varit rädd för. Efter mötet - då vi även kommit fram till att vi alla vill ha ett queer-feministiskt, icke-separatistiskt kollektiv - kändes stämningen uppsluppen. Jag var mer lättad än på länge. Det kändes som om allt var möjligt.

Nu när jag ska gå och lägga mig känner jag mig dock likgiltig. Varför gör jag egentligen det här? Jag är helt nykläckt, i en ny identitet jag inte haft tidigare. Är jag inte egentligen som Orlando i filmen Ångrarna - fast tvärtom. Han ville vara homo i en heterokulturell värld. Därför genomgick han könsbyte. Jag vill vara ihop med killar i en homonormativ värld (eller med en homonormativ hjärna)... Som det är nu har jag för övrigt bränt mina broar mot möjligheten till alla som helst någorlunda normala relationer. Min identitet halkar mot att vara det udda.

Vill ha en värld där ord som udda, normal, alternativ,

norm, vanlig, majoritet, minoritet etc. inte existerar.

För det finns ingen som tycker att det finns någon

relevans i att använda det tankesättet.

Å andra sidan - jag kan inte se mig själv som tjej i förhållande med en kille (då är flata bättre). Önskar att jag hade anpassats till normerna när jag var liten så hade jag sluppit det här grubblet nu.

X X X

Innebär det här att så fort jag tar på mig "tjejkläder" blir jag en drag queen - två meter lång med skäggstubb, basröst och kuk? Nej, jag vill kunna vara tjej när jag vill, på riktigt.

X X X

Vissa av sambos reflektoner: de uppfattade att jag nu är en Man.

(har aldrig sagt det, jag sa endast att jag var en kille). Det är kanske det

som gör att det känns konstigt. Jag är inte man. Jag är en spinkig,

vild kille med jeans och gympaskor, som tycker tycker om att klättra

på byggnader och berg. En man har blanka skor, yllerock och feta händer

där vigselringen bildar ett rött skavsår på fingret. Jag är en kille.

Jag vill vara en androgyn vegan-typ.

Jag kan ha sex med tjejer.

Jag vill ha sex med min fitta med andras

fittor. Bois emellan. Men det betyder

inte att jag skulle vara tjej,

kvinna eller kvinnlig.

Jag vill koppla bort mitt varande från transfenomenet. Jag är inget femomen, inget syndrom, ingen läggning, jag är ingen psykisk sjukdom, jag är inte ett kön, jag är inte kön, jag är inte icke-kön, jag är människa, jag är jag, jag är hel. Som jag ser ut, som jag vill klä mig idag. 

Det kanske viktigaste är att jag vill bli kallad för han istället för hon, det känns inte problematiskt. (trots att det självfallet är det enligt all teori om mannen som det neutrala subjektet i den västerländska diskursen jada jada) Antar att det mest problematiska är uppdelningen i TVÅ KÖN. TVÅ för det första. Och så dessutom KÖN - vad fan är det?

Jag tror att jag behöver tid att vänja mig vid min "nya" identitet, sjunka in i den. Framför allt är jag så sjukt trött på att alltid behöva definiera mig - varför ska jag behöva spetsprofilera min identitet när andra inte behöver göra det?

jag vill inte läsa genus, gendertroubble, hålla på med queer-aktivism. det har inget att göra med vem jag är. jag vill bara ha ett normalt liv, bo i en lägenhet med vitoljat trägolv och köksö, där elementen inte pajar en gång i veckan, där det inte växer upp små plantor i smutsen i skarven mellan diskhon och köksbänken, där kaklet i duschen inte är sprucket, där det inte sitter svart kladd längst med listerna, där uttagen för lysrören funkar, där väggen inte vittrar sönder i hörnen så fort en petar på den.

Men ändå så läser jag Butler Gender Troubble och hon får mig att tänka på att det inte finns något naturligt/onaturligt kön, att kruxet är föreställningen att det bara skulle finnas två. Om det inte vart för den jävla binaritets-normen hade problemen varit mycket mindre. Kruxet är att en tror att en måste välja.

Aktiv människa

Har inte kommit in i rutinen att underhålla min blogg dagligen än. Men satsar på det.

En kort summering:
Den senaste veckan har jag...

... kommit ut som transperson för två klasskompisar på Kellys. Vill skriva mer om komma ut-fenomenet i ett eget inlägg...!

... gjort morots- och rödbetsbiffar som aldrig blev klara och kladdat ner hela köket när jag försökte steka dem....

... shoppat skinnjacka på Emmaus, dels för att den är så cool, dels för att den luktar så gott. Hade önskat mig en länge

... ångrat att jag köpte skinnjackan. Dels greps jag av en allmän "shopping innebär förändring --> ångest i min värld"-reaktion (jag är livrädd för förändring), dels har jag haft en liten "jag har haft ett enda jobb i mitt liv och csn-pengar räcker inte hur länge som helst"-kris. Dessutom har jag kommit på att skinnjacka hänger mer ihop med "dricka-latte-ur-espresso-house-pappmugg-och-cruisa-med-statsvetenskapsstudenter-i-vasastan"-stilen, och jag kanske är mer vindjacke-typen. Dessutom tycker jag bättre om Cappuccino. Förutom det simpla hänsynstagandet till vegannormen i queer-världen såklart.

... haft hejdå-häng för utflyttande sambo.

... hängt på en freeshopdag och käkat världens godaste veganfika.

... attendat invigningsjippo för ett helt fantastiskt queert bokcafé som öppnar i Göteborg inom kort. En dröm som kommer gå i uppfyllelse...

... sovit, sovit, sovit, gått i skolan lite grand och skolkat en del (tycker dock att jag bättrar mig)

.... läst queerfeministisk agenda och gendertroubble

... startat stenhårt träningsprogram tillsammans med C. Känner mig urlakad i hela kroppen. Men det känns väldigt pepp och våra muskler har redan börjat växa.

... vandrat till Göteborg för att köpa veganskor.

... pluggat körkortsteori = lätt ångestladdat. men jag har bestämt mig för att spurta inkonsekvent nu.

... funderat mycket på kön, hormoner och pronomen. kommit fram till att komma ut som han på kommande kollomöte. reaktionerna runt köksbordet är hittills positiva.

Slit av Reinfelets jävla pung

Frivillig tvångssterilisering

"Ras"biologi