Kanske är överskridandet en identitet/personlighet som funkar i sig

Måndag den 27/12 har jag körlektion. Har funderat på att avboka – avbokade dagens p g a stress över skolan, allmän leda över att köra köra köra och upprepa samma fel gång på gång – men bestämmer att trots att det känns motigt och att jag står och stampar just nu måste jag traggla mig igenom sista biten av utbildningen. Annars har jag tagit alla lektioner i onödan, och något samvete måste man som medelklasskids ändå ha när ens föräldrar lägger ut summor jag inte ens vill tänka på. Metoden jag tänker använda för att finslipa min körning, och närma mig körkortet, är:

- läs igenom hela teoriboken, skriv av alla viktiga fakta, och plugga in skiten. Funkade för MVG varje gång på gymnasiet.

- ta ett djupt andetag, förbered mig väl och fokusera à minimerar stress och krypande ångest. Face it! Eller kanske det bästa är att fokusera utan att ha förberett sig väl. Om man är för förberedd tenderar allt att gå åt helvete.

Idag var sista dagen i skolan innan jul. Trots att vi kommer att plugga oss kallsvettiga över ”lovet” var det trevlig jullovsstämning i skolan. 

Slutligen har jag också börjat umgås mer med människor i min klass; det att prata med klasskompisar har normaliserats för mig och jag blir inte längre lätt paniknervös varje gång jag är på väg till en föreläsning och jag vet att jag kommer att mötas av 20 – 30 personer som väntar utanför klassrummet, varav jag måste välja en/flera att gå rakt fram till, sätta mig jämte, låtsas att jag känner och prata med tills läraren kommer.

Jag kan vara ganska dålig på sociala situationer där man måste vara spontan. Jag lider också av antagandet att människor är som mest intressanta innan man känner dem. När man får reda på mer framstår de flesta mest som taffliga, menlösa - som resten av livet. Jag säger mig själv att det måste finnas något som jag inte har lärt mig än, att lära mig kommunicera, bygga upp relationer till andra människor, inte bara betrakta och suga ut möten på vilket upplevelseinnehåll det kan ge mig.

Min utgångspunkt är att första steget för att rycka upp mig ur min livssituation är att börja umgås med de människor som finns närmast omkring mig förutom dem jag bor med, dvs. klasskompisar. Och deras ”potential” har vuxit sedan första gången jag såg dem.

Att hänga med folk som finns i min klass har lett till allmänt välbefinnande samt två insikter de senaste dagarna:

- då jag i lördags försökte förklara mina sexuella preferenser för H och sedan halkade in på könsidentitet, kom jag till slutsatsen att det enda varaktiga jag kan uppfatta som ett ”jag” hos mig är det trotsiga, kritiska, äventyrliga, oviljan att tillhöra en kategori eller följa strömmen. Kanske är överskridandet en identitet/personlighet som funkar i sig, kanske är det det som är ”jag”…. Svårare behöver det inte vara. Och identitetsstrul behöver kanske inte vara ett hinder för att ha relationer med människor.

- i en lång diskussion om religion, andlighet, trosuppfattning, tro etc. o dyl. på café idag efter skolan säger G det smartaste jag hört på länge: alla människor behöver en tro, något att tro på, oavsett om det är religion, musik, en politisk ideologi, en fråga, eller något annat. Något som gör livet meningsfullt.

Det är uppenbarligen så att de bästa idéerna uppstår genom diskussion mellan människor. Och människor man träffar är så jävla smarta och intellektuella. Det är helt fantastiskt : ) Elitism javisst! Gör i alla fall att det blir lättare att peppa sig själv att man är bäst i världen och kommer klara körkort, studier och jobb med glans!

Dagbok//sö kväll 7/12

Handlar existentiell ångest över döden när man är 21 om ett slags otillfredsställelse med livet i nuläget? Dvs. jag har inget annat än döden att se fram emot och jag har inget att leva för i nuläget.

Om det inte är så att jag har nått den högsta möjliga insikten för det mänskliga förnuftet: att ställa frågorna utan att ha svaren.

Ja, jag tror att min allmänna ångest för varandet och döden, som det tar sig uttryck extra starkt ikväll, hänger samman med mitt missnöje över situationen. (exempelvis då andra människor i min omgivning verkar kunna hitta en meningsfull sysselsättning och givande relationer)

De faktorer som har lett fram till kvällens ångestkänslor är följande:

-         (utlösande faktor) att jag och C har tittat på för många granskande samhällsprogram/dokumentärer ikväll, viket mynnade ut i vetskapen att det finns en gen som ger upphov till 80% risk att utveckla bröstcancer. Hypokondri är inte bra i kombination med allmänna problem att hantera människan i förhållande till kroppslighet, det ändliga livet, sjuklighet och operfekthet i allmänhet

-         stress över körkort – och den kommande veckans tre hetslektioner + eventuell kommande uppkörning

-         stress över skolan

-         stress över vad jag ska göra till våren då jag är ett miffofreak som antingen inte kommer få ett enda jobb, eventuellt bli våldtagen i herrarnas omklädningsrum på något industrijobb, eller, ännu värre (?), passera som helt normal tjej

-         stress över vad jag ska utbilda mig till och jobba med då alla tänkbara jobb verkar byråkratiska, torra och hjärndöda

-         allmän könsförvirring i relation till ett heterosexistiskt samhälle, och försök att bestämma mig för huruvida jag ska vara kille

-         ovanstående punkt problematiseras av mina upplevelser på Gretas igår kväll, där besökarna bestod av fjolliga/feminina män (inte alla) och butchiga/maskulina kvinnor (inte alla) och jag kom på mig själv med att 1. identifiera mig främst med en butchflata/transkille och inte med bögarna/ciskillarna, och 2. att dessutom fantisera om att hångla med henom istället för med någon av cisbögarna; faktiskt var det den enda person i lokalen jag blev intresserad av (att titta på; ägnade en stor del av festandet åt att nyktert betrakta människorna runt omkring mig), jag som (som en könsidentitetsstrategi?) den senaste tiden positionerat mig som bög. Detta krävs att tänka på; det finns ingen rak väg från punkt A till punkt B, vilket jag tror att jag varit medveten om hela tiden, men som jag nu inser att jag måste förhålla mig till. Trots att man inte behöver tända på fjolliga solbrända vaxade män i brottarlinne, och trots att många butchar har ett problematiskt förhållande till sitt kön.

Min hetsiga identifikationsprocess den senaste tiden (och strävan efter att identifiera mig med en fast könskategori) har inneburit ett starkt fokus på något jag inte tycker borde ta upp en stor del av ens tillvaro – kön. Man riskerar att främst identifiera sig med ett kön, att jämföra sig med andra av samma kön samt samhällets alla normer, vilket leder till ett utifrån-och-in-förhållningssätt till sig själv, istället för ett inifrån-och-ut-förhållningssätt. Alla situationer där man främst jämför sig med andra blir ohållbara i längden och eroderar ens person. Frågan är huruvida det är ofrånkomligt.

Tack Anton för att du också sitter i köket på natten när jag deppar.

Queerfeministiskt kollektiv sökes!

Jag är en kille på 21 år som söker ett öppet kollektiv med folk jag kan trivas tillsammans med

Min person är:

-     intresserad av musik (spela och lyssna), litteratur (läsa och skriva), politik, naturen, äventyr, kickar, och hänga i soffan, prata och mysa

-    queerfeminist, borgerlig anarkist, transperson och könskrigare. Vill bo med andra människor som inte hänger sig åt heterosexism, könsfascism, radikalfeminism eller annan kategorisk ideologi (såsom rasism, sexism, funktionsnormer, heteronorm, homonorm etc.)

-     vegetarian (ganska vegansk)

-     intresserad av odling i egen trädgård, som en också kan hänga och sola i

-     väluppfostrad och något hämmad med folk jag inte känner

Jag har fungerande ekonomi. För närvarande pluggar jag genus men kommer snart att leta efter ströjobb istället. Så småningom planerar jag att indoktrinera mig till arkitekt, ingenjör el.dyl.

Vill bo med folk med måttliga alkoholvanor som vill ha mer utav ett kollektiv än bara ett billigt boende. Enligt mig bör ett kollektiv ha en radikal politisk organisation som syftar till att dela jämnt på hushållsarbetet och arbeta mot dominans, normer och skeva maktstrukturer, och dessutom vara en trygg plats nära människor en gillar.

Maila till xxxxxxxxx@hotmail.com

Ps. vill bo i Göteborg så länge inte någon har ett helt fantastiskt kollektiv på lut i Stockholm eller Köpenhamn

_____________________________________________________________________________

Det var längesedan jag kände mig så missanpassad att jag var tvungen att pressa läpparna hårt samman för att inte börja gråta. Det var längesedan jag var tvungen att stänga in mig i mitt rum och bryta samman på grund av generellt formulerade utsagor, som trots allt träffar en rakt i magen. En plexivägg mot vilken alla argument studsar tillbaka. Könsmaktsordningen gäller tydligen lika väl för en (manlig) torterad utfattig afghansk flykting utan mänskliga/juridiska/demokratiska rättigheter eller ekonomiska medel, som vilken dag som helst kan få sitt skrymsle stormat av säkerhetsvakter, bli ivägsläpad utan möjligheter att uttrycka sig som subjekt, deporterad och avrättad utan rättegång, som för en (manlig) vit, västerländsk, rik, sexistisk, dryg börs-vd, när det gäller hans förmåga och vilja att förtrycka en västerländsk kvinna med rätt hudfärg, 
mänskliga/juridiska/demokratiska rättigheter, någorlunda goda ekonomisk-materiella förhållanden, möjligheter att förflytta sig efter fri vilja, samt språkligt (rätt språk), kulturellt och intellektuellt överläge. Mitt kollektiv lever på 70-talet. Det finns ingen stans där det råder en starkare diskurs ang vilka perspektiv som är de rätta. Normer, tolkningsföreträde, härskartekniker och offermentalitet.

Andas

Förutom att jag är queer som gillar att bo och hänga med andra queers etc., så identifierar jag mig de facto med ciskillar. Det är det som gör att jag känner mig trängd av separatismen, samtidigt som jag (ur mitt konstruktivistiska perspektiv som önskar att distinktionen mellan trans och cis kunde upphöra) tycker det känns skevt att behandlas annorlunda än andra killar, dvs. betraktas min killidentitet på nåt sätt som påmålad, ytlig, falsk, fejk, medan andra killars inte skulle vara det?

I torsdags hade vi möte i kollektivet (hela huset), bland annat angående huruvida vi ska vara separatistiska gentemot cis-killar. Det är svårt att återge en diskussion utan att den vinklas. Argumenten för separatism handlade framför allt om att man som tjej så många gånger blivit negativt behandlad av killar att det, trots att man träffar honom innan han flyttar in, inte går att lita på att han inte är skit; samt om att man som tjej är uppfostrad i en könsroll som gör att så fort det kommer in en kille i rummet börjar man fnissa, förminska sig själv och tvinna sitt hår, och då spelar det ingen roll hur feministisk han är… (I möten med killar har jag aldrig betett mig dylikt, så jag har förmodligen begränsad förståelse av problemet. Jag har oftast tävlat mot dem och hävdat mig, ibland blivit kär i dem. Hm… Intressant parentes ang. hur man som tjej respektive kille beter sig när man är kär i en kille…) Dessutom anser folk att det måste råda konsensus om vi ska besluta oss för att ta bort separatismen, då folk när man flyttade in visste om att det var separatistiskt (?), samt att vi är ett kollektiv, vilket gör att våningarna inte kan ha olika ideologier för sitt bemötande av kön.

Mötet ledde alltså fram till allt jag hoppats inte skulle hända. Jag var märkligt lugn när jag  pratade, men upptäckte efter att tag att jag vibrerade inombords under diskussionen – är det det det innebär att vara skakad? – och satt stel och allvarlig med benen uppdragna som ett skydd framför mig i fåtöljen. Förmodligen var jag inställd på att det skulle kunna bli så här, men antagligen har jag under det senaste året också blivit starkare och bättre på att hantera meningsskiljaktigheter. Sammanbrottet kom inte efteråt, trots att jag panikade lite.

Jag tänker att jag är malplacerad, jag tänker att jag inte kommer att bo här för alltid, att så småningom är jag på väg någon annanstans, vilket känns tråkigt då jag älskar huset. Men det skaver att bo där. Samtidigt verkar det som att jag vet vem jag är, starkare än jag trodde. Och det gör att jag kan hålla distans. Exempelvis känner jag att jag kanske kan vara mig själv utan att låta mig definieras av kollektiva utsagor, och då kanske jag kan bo kvar ett tag i alla fall. Genom exempelvis konflikterna med mina föräldrar det senaste året, och kanske det faktum att jag är mer mig själv nu sedan jag kommit ut (trots att jag inte tycker om detta icke-performativa synsätt på kön, som implicerar att det skulle finnas ett ”en själv”), har jag byggt upp en integritet. Det har varit nödvändigt för att inte internalisera det mothugg jag har mött till självhat.

För varje gång jag kommer ut för någon blir det lättare. Folk i kollektivet börjar vänja sig vid att säga han. För en månad sedan satt jag på Kellys med två klasskamrater och sa, när jag trodde att jag var full: ”… vad jag försöker säga… [djup suck], ehm, jag vet inte, alltså, vad jag försöker göra är, kanske, att komma ut som transperson, för mig själv. Så, nu pratar vi om nåt annat.” (Deras reaktion var: ”herregud, det är lugnt”)

Igår när vi hade glöggfest frågade en person, efter att jag pratat öppet om ångesten över att träffa släkt och familj då de säger fel namn och behandlar mig som en tjej trots att jag inte är det:

   ”Andy; så du identifierar dig varken som kille eller tjej?”

   ”Jag identifierar mig som kille.”

   ”Ok. Tänker du göra ett könsbyte då?”

   ”Det vet jag inte, det är det jag funderar på nu. Jag tror inte att ett visst kön måste hänga samman med en viss kropp. Sedan är frågan vad man själv känner för och i vilken mån man ska anpassa sig efter omvärldens uppfattningar om hur en kille ska se ut.”

   En grej jag tänker på i efterhand är att det inte blev läskigt när hon frågade, och att jag inte blev arg när hon undrade om jag tänkte göra ett ”könsbyte”. Genom att svara sanningsenligt och vägra låta hennes frågor definiera mig, behöll jag makten över mig själv i situationen och kom inte att känna mig utsatt el.dyl.

   Jag var kolugn. Kunde formulera mina tankar sakligt och utan hjärtklappning. Kanske att jag skulle vänja mig vid och inte tycka det skulle vara så jobbigt att förklara mig gentemot resten av samhället också då omständigheterna kräver det, för att slippa bli definierad av andra.

PS ang. ”könsbyte”: hur fan ska man kunna veta hur man kommer vilja ha det om fem år, tjugo år, femtio år? Jag som till och med kritiserar folk som gifter sig för att de låser in sig i något för resten av livet. Och om jag inte kan veta vad jag kommer vilja sedan, hur kan jag hitta ett sätt att förhålla mig till det oåterkalleliga? För jag vill ju trots allt det här nu.

PPS. Har genomgått min första lektion i "fysisk närhet till människor du tycker om". Sånt är också bra för självförtroendet, integriteten mot all skit, för att må bra etc.

Att konstruera sig själv

Har förlikat mig med tanken på att ta bort mina (?!) äggstockar. Vill bara bli av med skiten. Testosteron ökar risken för cancer på äggstockarna och jag vill ha de effekter t ger. Min hypokondri gör att jag inte kan ha båda två. Och äggstockarna har aldrig gett mig något jag har velat ha. Tvärtom.

Å ena sidan är operationen oåterkallelig, å andra sidan har jag hittat en nödutgång ur det oåterkalleliga: äggdonation. Det ger mig möjlighet att vara mig själv nu utan att behöva ta hänsyn till huruvida jag någon gång i framtiden kommer vilja ha en unge i magen. Men det är kopplat till existentiell ångest att radera ut sina möjligheter till genetisk fortplantning för all framtid. Lösningen vore naturligtvis att staten ger en tillåtelse att frysa och spara könsceller oavsett könsidentitet.

Funderar mycket över det oåterkalleliga just nu. På ett sätt är mitt levda nu också oåterkalleligt, och jag lever det på ett sätt jag inte trivs med. Å andra sidan, när man väl aktivt väljer att göra en oåterkallelig förändring, känns det relevant att det är ordentligt genomtänkt.

Går till biblioteket för att kopiera personbevis och skriva ut namnändringsblankett från PRV. Starskottet för rundan den här gången var att jag ville byta det ”tjej-namn” jag har som mellannamn nu, mot Filip (fingerat), dels för att det känns mer och mer obehagligt att ha ett namn som riskerar outa mig som någon jag inte är, dels så att jag när jag kommer på att jag vill använda det, ska slippa byta igen. Men med pappret i handen funderar jag över huruvida jag ska behålla det ”könsneutrala” namn jag har som förnamn nu, eller byta till Filip som förnamn. Jag funderar över huruvida det skulle underlätta exempelvis komma-ut-situationer.

Min kompis jobbar som vikarie i skolkök (vilket jag funderar på att göra efter jul, men som jag nu börjar dra mig för). De gånger hon står exponerad för barnen, i serveringen eller disken, står de på avstånd i klungor och funderar, pekar och viskar. Går fram och frågar (inlindat): vad heter du? för att ta reda på hennes kön. Trots att hon svarar med ett tjejkodat namn frågar de: är du en kille eller tjej?

Om jag när jag hälsar på folk sträcker fram handen och säger: - Hej, jag heter Filip, istället för Andy, positionerar jag mig som kille (och transperson) på ögonblicket och ingen behöver fråga. Jag kräver: behandla mig som kille, det är det jag är. En intressant parentes är att det är lättare att passera i heteronormativa miljöer än i genusklassen.

Men att konsekvent anta en ”killidentitet” innebär också att exponeras. Det går inte att gömma sig bakom androgynitet, pojkflicka, butchflata eller smink. Då är jag kille. Punkt. Jag kommer att konstruera en norm för mig själv att leva upp till. Förhållandet till maskuliniteten är komplicerat som det är. Har tidigare varit med om att prestationskomplex gör det jobbigt att ens gå utanför dörren. Å andra sidan gör det så mycket vad en heter. Många människor som träffar en osminkad person med kort hår som presenterar sig med ett killnamn funderar inte två gånger över vilket kön personen ifråga har.

Det handlar om balansakter och avvägningar, ex. i identifiering och behandling. Hormonbehandling och operationer ger oåterkalleliga resultat. När jag är för mig själv bubblar det i mig av iver att förändra min kropp. Å andra sidan vet jag att jag därmed för alltid kommer att stiga ur normaliteten. Bli ett freak. Något jag förmodligen redan är och alltid har varit i många sammanhang. Men att välja något som kommer att innebär hårdare granskning och fler normer i mitt förhållande till mig själv och hur jag bör vara – vill jag ha det? Om jag inte klarar av att hitta ett sunt förhållningssätt till mig själv och min könsidentitet är alla behandlingar i världen onödiga.

I går var jag på tentaöl. Många intressanta samtal. Ett utmärkande var med T, som är proffs på fördomar, normer, diskriminering etc. Hon fick mig att tänka att alla människor har någon gång blivit utsatta för fördomar. Anledningen till att folk frågar och stirrar är inte att de vill en illa, utan att de kanske aldrig har träffat på något liknande tidigare. Istället för att tänka att här är jag, och där är normaliteten, där borta, och de har rest höga murar mot mig och de hatar mig, känns det mer konstruktivt att se normer främst i möten mellan människor, på individnivå, och att de kan gestalta sig på olika sätt. Att i normativa miljöer se sig själv som aktivist och föregångare, istället för att tänka att man blir kränkt personligen, lyfter frågan till ett mer allmänt plan, och man kommer ihåg att det finns fler i samma position som en själv. Man riktar sig utåt = förändring av systemet, istället för inåt = ångest. För det är inte jag som har ett problem, det är det, samhället.

http://manligidentitetskonst.wordpress.com/musikal/