Klockan är 5

På morgonen. Har inte somnat än. Har på den senaste tiden drabbats av hungerlöshet på dagarna och sömnlöshet på nätterna. Youtubar maniskt klipp från Boys Don't Cry (och det finns inte ens så många bra) Fan, vet inte var jag ska göra av mig själv.

Vill inte att det ska va så här.

Krossa det binära könssystemet!

Onsdag (torsdag) 1:43, är klar med hemtentan

Idag var jag och Kamrat C på transgruppsträff. (för alla som på något sätt identifierar sig som trans)

Många av dem som var där definierade sig som transsexuella och gick på utredning/behandling. (det gör inte jag) Men det var en inkluderande stämning, så det var inga problem.

Det är fullkomligt stört vilken bristande transkompetens som finns inom psykvården i allmänhet, varifrån en måste få en remiss, och även på klinikerna. För att gå igenom en behandling med önskat resultat krävs det att en själv dirigerar, att en ljuger, manipulerar och anpassar sig efter deras fördomar. Det är inte tal om att lita på att de som yrkespersoner har kompetens att hjälpa ”patienten”. Men så erkänn det då, ge mig tolkningsföreträde, lyssna på mig! Jag har större expertis än du. Istället för att sitta där i din vita rock, med journalen i hand och fråga mig om jag lekte med bilar när jag var liten! Jaha, hm, är du kanske lesbisk? Är du psykiskt sjuk? Är du inte pojkflicka? Vem har du sex med? Please, ta ut dina fetischer någon annan stans än på mig!

Jag kan tänka mig hur frustrerande det är att vara i händerna på ett fyrkantigt system. Blir illa till mods av att tänka på att ge mig in i det. För att inte tala om (fd.) transsexuellas bristande juridiska rättigheter! [här skulle jag kunna skriva exempel, men orkar inte] Som jag tänker nu, om jag känner att jag vill göra behandling, kommer jag göra allt för att få tag på T på andra sätt än via recept, och bekosta operationer privat för att slippa vänta fjorton år! Vet inte, det handlar om att ha världens distans till det.

Kändes i alla fall bra att gå på träffen. Tänkte efteråt att ett sådant sammanhang är det bästa som finns för att treva sig fram till sin (inte nödvändigtvis fasta) könsidentitet. Ett sammanhang där trans tas för givet, där en slipper ifrågasättas, där ingen förutsätter vilket kön eller vilken sexualitet en har, där en kan "testa" exempelvis pronomen innan en kommer ut för andra. Det är något jag skulle vilja testa. Att vara en ”han”. Det känns som att det skulle kännas bra.

(jag upplever inget behov av att be alla kalla mig ”hen” istället för ”hon”; pronomen ”hon” är så pass brett för mig - trots att jag aldrig har valt det själv! jag tänker att jag kan få utlopp för mina queera drag även om jag kallas hon; i de kretsar jag hänger är det ok. dessutom är min fördom att det skulle sticka ut mer än jag har lust med om jag skulle be folk att säga hen.)

Vet inte om transträffarna är det främsta jag vill dock. Jag vill fördjupa mig i och få utlopp för könsöverskridande, tillsammans med andra könsöverskridare. Det är svårt, jag har vävt in mig själv i en föreställning om tusen coolhetsnormer ang genderqueers, men på något sätt ska det gå att hitta dem… Det går nog.

Jag och C har börjat prata mer och mer om ”transfrågor”. Detta i sig känns också väldigt bra. Asbra! Jag har pratat så lite om det med andra människor att jag märker att jag inte ens har ord för det, vet inte hur jag ska säga. Framför allt är en så jävla rädd innan en vågat testa orden över läpparna.

Studsade runt i Brunnsparken och väntade på spårvagnen. Har börjat göra armhävningar så fort jag känner mig rastlöst och nu kände jag för att göra 100 stycken.

Kommentar jag skrev i Utkast på mobilen när jag stod i Brunnsparken:

Min könsidentitet = queer

Jag är inte tjej.

Jag är delvis kille.

Plus inget och allt.

Jag är lite kille och mycket mer.

För övrigt: för fan, varför är personnummer könskodade?!!!!!

När jag tänker efter vet jag att det är mycket jag vill ta tag i innan jag blir nöjd med hur mitt liv ser ut. Men vill inte tänka på det. Idag känns bättre än igår, jag har kommit en bit framåt. Om en tänker så blir det förmodligen lättare att ta sig ett steg till i den riktning jag vill gå. På lördag blir det kul..

Världens bästa tenta-skrivar-musik

Outback: Cuban Connections

På album: Dance the Devil Away

Vacker tisdag

tisdag 26 oktorber, 17.46

Borde skriva hemtenta, men har väldigt bra uppskjutningsmekanismer för mig.

Har varit på promenad med Kamrat C och tröstshoppat skjortor på Dressman, och nu senast ätit ett berg av ugnsbakade rödbetor, bön- och tomatsallad och haricots verts. Tack sambo A som lagade lyxmåltiden igår! Hittade en snygg, svart skjorta som satt ovanligt bra över axlarna. Får även snygg bröstkorg i den när jag har på mig tight sport-top. Har inte använt det över sommaren, då den är plågsamt svettig.

Mina könsattribut är ganska varierande över året. Det går förvånansvärt snabbt att vänja sig vid att brösten syns eller inte. Med ett säckigt linne under t-shirten och rätt frisyr passerar jag också bra på sommaren. Men jag försökte att inte bry mig, för att kunna bada exempelvis. Det är intressant hur ens kläder, utseende och det bemötande en får av sin omgivning påverkar ens könsidentitet. Kanske inte den innersta, om det finns någon sådan, men den sociala, ”levda” könsidentiteten, som jag tror oundvikligen också påverkar vem jag uppfattar mig själv som, dvs. något slags performativitet. Det blir olika roller en går in i.

I somras grubblade jag inte så mycket, vilket kan ha berott på att jag åt antidepressiva som totalt dränerade min hjärna på djupa reflektioner. Att vara ganska säker på att folk förmodligen såg mig som tjej var på ett sätt befriande. Att ingå i normaliteten. Inte vara rädd för att bli trackad av fjortisar på spårvagnen. I och med att jag medvetet lät bli att undvika eventuella tjejattribut kändes det som om jag hade läget mer i min hand än under vintern och våren, då jag var underkastad hur andra tolkade mig. Då var jag väldigt fokuserad på hur andra uppfattade mig; jag utvecklade en social fobi och hamnade ofta i paniksituationer – kan folk se mina bröst? Tror de att jag är en tjej? Etc. Nu känns det inte lika viktigt vad andra uppfattar mig som. Bara jag vet vad jag själv är och inte är, och om jag får vara mig själv med mina kompisar. Det känns viktigt att tänka på att det inte finns något givet svar på hur könsidentitet, könsattribut och sexuell orientering hänger ihop!

Att ha haft en ”icke-grubblande period” var bra för min självuppfattning och vem jag är i sociala situationer.

Jag måste skriva någon gång om den separatistiska ideologin i kollektivet jag bor i, och om en jobbig sak som hände i lördags, men satsar på att göra det imorgon eller i natt och att börja skriva på tentan nu. Den ska vara inne i morgon klockan 9!

Vi ska själva formulera en tentafråga och svara på den. Jag har tänkt mig ungefär:

"Vilket perspektiv utgår Petra Östergren från i sin artikel Utmana den radikalfeministiska våldsteorin? Jämför detta med det andra materialet, problematisera hur begrepp som kvinna, man, barn, offer, förrövare etc används. Hur problematiseras (inte) kön, sexualitet, heteronormen, "könsmaktsordning" osv. Vilka konsekvenser får detta, i konkreta situationer samt i förståelsen av kön och sexualitet?"

Veckans reflektioner #2

22/10 fredag, dag

Jag är för fan vuxen.

Kom på att jag ser mig själv som en tonåring, omyndig, i alla situationer, underifrånperspektiv, underställd, redo att blotta huggtänderna, istället för att lugnt gå gatan fram med lyft blick och säkra steg, kräva mina medborgerliga, demokratiska rättigheter.

________________________________________________________________

22/10 fredag, natt

Lyssnar på Mazarin och stickar strumpor

Den senaste stunden har jag tänkt på…

Flatnormen som verkar i mitt huvud.

En gång blev jag kär i en person jag trodde var butchflata/transkille, som visade sig vara queer biologisk kille… Jag kände mig lurad! Det är det bästa ordet för att beskriva känslan. När jag kom på att hens bröstkorg alltid hade varit platt blev jag irriterad, strök ett tjockt svart streck över personen, trots att det är det jag tycker är allra sexigast och en av de saker jag tände på hos henom. Jag tänder inte på bröst. I efterhand tänker jag att det var den snyggaste människan jag sett, men jag hade precis lärt mig att jag var lesbisk; då funkar det inte att ta in ett till begrepp och ställa allting på huvudet en gång till.

Vad handlar det om?

Vad fan är mitt problem?

Att jag tänder på en rak, spenstig/muskulös person med kort rufsigt hår och platt bröstkorg, med sinne för adrenalin, det extrema, har en blixtrande hjärna och ett inte alltför mossigt känsloliv vet jag (förutom du som bara jag vet vem du är, och som inte ser ut precis så här).

Men vad spelar det för roll vad en har mellan benen?

Men jag kan inte se mig som bög. Jag är förmodligen inte flata.

Det enda jag vet är att jag inte är kvinna.

Jag tänker instinktivt att kukar är äckliga. Men varför? För att jag själv inte har, förmodligen aldrig kommer att ha eller kommer vilja ha en? För att den är onödig rent njutningsmässigt och därför har jag gjort den (i vissa umgängeskretsar) politiskt korrekta analysen att den bör rationaliseras bort.

Finns homonormen? Kan normativitet inte endast existera där en maktfullkomlig majoritet har tolkningsföreträde? Vet inte. Vet i alla fall att det finns en flatdiskurs som är rådande i vissa sammanhang – ex. i diskussionerna kring matlådorna på genuskursen och i jargongen i bajsseparatistiska kollektiv, samt i aktivistfeministiska sammanhang i allmänhet – och att jag själv bidrar till att upprätthålla den, och jag skryter med den och gömmer mig bakom den; den ger status och fungerar som en sköld mot många idioter. Och om en i övrigt identifierar sig som tjej slipper en känna sig personligt kränkt och hotad av det faktum att många heterotjejer ingår i tristess-skit-relationer med män.

Jag kan sitta hopkurad i second-handsoffan omgiven av systerskapet och skämta om äckliga kukar, monogamin och menskoppar som fastnar – och jag känner mig bara illa till mods. Hur vet du vilket kön jag har och att alla andra här inne, precis som du, hatar män per definition? Att alla har accepterat sin jävla livmoder, som en kan känna som en jävla liten hotdog om en pressar fingrarna hårt mot buken, de jävla äggstockarna som endast leder till oönskade parasiter i magen, funktionsnedsättning vid extremsportshajker och cancerframkallande hormonutsöndringar? Alla ber om ursäkt om de råkar avbryta någon, alla ser till att diska sin mugg efter sig och alla masserar varandras axlar när en tittar på Lost and Delirious.* Detta är skitbra. Mysigt. Men jag är totalt jävla uttråkad och irriterad. Det är ok, det är trevligt, det är goda kakor – det är inte det jag stör mig på. Det jag stör mig på är om detta är allt. Som räcker. För jag känner ingen spänning.

     ”Jag trodde jag var flata men kom på att jag var transsexuell och bög…”

Jag kommer nog aldrig att säga det. Det, om något, vet jag strider mot vem jag är. Det enda jag vet är att alla fasta, förutbestämda, strikt definierade kategorier får det att krypa i kroppen på mig. Oavsett om det gäller kvinna, tjej, lesbisk, man, transsexuell eller bög. Det intressanta är att jag inte har så stora problem med definitionen kille.

__________________________________________________________________________

Se:

Nobody Passes Perfectly

                     

* Detta är grova sexistiska generaliseringar som kan vara användbara vid vissa tillfällen för att gestalta en känsla.

Veckans reflektioner #1

21/10 Torsdag

Min säng är 90cm bred. I den får ingen annan än jag sova. När jag ska gå och lägga mig borstar jag tänderna, pissar, tvättar mig med djuprengörande ansiktstvätt som luktar friskt och maskulint, släcker lamporna i badrummet, låser balkongdörren, släcker lamporna i vardagsrummet i ordning – de små först, arbetar mig mot utgången och släcker sist taklampan – går till köket, fyller en mugg med vatten, släcker lamporna i köket, stänger dörren mellan kök och hall, låser ytterdörren, släcker hallampan, går in i mitt rum, drar igen dörren med en knyck så att låset klickar till – då känns det tryggare, trots att låset inte funkar – går fram och tänder sänglampan, ställer muggen med vatten på fönsterbrädan vid sängen, går tillbaka och släcker taklampan, lägger mig i sängen, undersöker noggrant hur mycket höftbenen sticker ut under huden på magen och betraktar hur mycket min raggarsträng har vuxit, lägger en flourtablett i varje kind, tar en klunk vatten då och då, läser läxor, roman eller Rocky. Måste bli exakt så trött att jag vet att jag somnar bums om jag släcker lampan.

Jag måste ha ställt mobilen på ringning, kontrollera två gånger att jag har gjort det, samt checka vilket klockslag, veta vilken tid jag börjar, vilken buss jag ska ta eller när jag måste cykla, hur lång tid jag har på mig att äta frukost imorgon och hur länge jag kommer att sova, buffert för sömnlöshet inräknat. Måste veta att västtrafikkortet och cykelnyckeln ligger i höger jackficka i hallen; annars gå upp och kontrollera det.

Sedan sova, alltid på sidan i exakt samma ställning med täcket uppdraget kring axlarna så att jag ligger som en pirog och inte kan känna luften i rummet mot den bara huden.

Hur fan skulle en kunna integrera en till person i dessa rutiner?

O

Tänkte nyss på att det kanske är först sedan något år tillbaka som jag har börjat gå igenom det som andra går igenom när de är 17; identitetskriserna, radikalismen, revolten. Det är först sedan jag flyttade hemifrån som jag började komma ut för mina föräldrar som lesbisk, sedan transperson, men det var också först sedan jag flyttat som detta började ta form i mig, eller snarare få utrymme (?) Förstår först nu hur stor inverkan det hade på mig att bo hemma, jag har alltid sagt att det inte har haft det. Men jag har bara trotsat på de tillåtna sätten, inom ramarna, rebellat genom att hårddra, knappast genom att bryta.

O

I alla fall är jag helt underutvecklad på kärlek och relationer, jag är fortfarande kvar i nioårsålderns (skräck- och äckelblandade) förundran över att, och hur det funkar. Det känns så främmande att jag funderar över huruvida det är värt sitt pris, om det inte vore för de sociala sanktionerna och ensamheten ibland.

Det finns en tom bubbla runt om mig, förstärkt med plexiglas. Människors munnar rör sig som på fiskar som försöker andas luft när de berättar om sina ragg, det de säger är likgiltigt för mig, jag hör inte. Jaha, ok, säger jag och går oftast snart.

Om någon försöker ta sig igenom glaset rycker jag vill. Det är obehagligt. Rör mig inte. Jag måste ha kontroll. Glaset är mitt skydd som också ger mig frihet och handlingsutrymme i världen.

 

Learning Trans

I've "found" an interesting webb-page, (via Queersmotkapitalism): Learning Trans "is a project, the goal of which is to produce, and to highlight trans community-produced knowledge." On their site, you can follow a Seminar in Trans Gender Studies. Haven't had time to check it out yet, but I suppose there might be some interesting litterature in the course at least. Lectures and texts

Ett ostrukturerat inlägg om klump i magen

Texten påbörjad i söndags. Sedan dess har jag bara sovit och sovit, skolkat, flummat i köket med sambon om nätterna. Vi har känt oss oerhört kreativa och ska starta ett konstnärskollektiv.

 

Totalitära ideologier

Söndag förmiddag, knallblå himmel, temperaturen runt noll grader. Sitter vid köksbordet hos mina föräldrar och läser Mian Lodalens Tiger. De är i kyrkan, allting är stort, vitt, rent, städat.

Var ute i fredags. Har fortfarande träningsvärk i sidorna efter att ha dansat. Kanske säger en del om min dansstil, eller min otränade kropp. RIP#2, Boteco vid Järntorget. Känns gôtt att ha gått dit, efter ett halvårs ångest för sociala situationer, särskilt i kombination med dansgolv. Bra musik, älskar att låta mig kastas fram och tillbaka i trance och låta hela världen förutom rytmen bli obetydlig. Var förmodligen ett av de bästa alternativ jag kunde ha valt, var asbra, särskilt efter att ha tagit mig ur den något paralyserande förundran över att Göteborgs queervärld är så jävla liten, det blir särskilt uppenbart när alla samlas på en liten plats utan anmärkningsvärd inblandning av utomstående (förutom några stars-and-bars-sluskar förklädda till björnbusar som skämde ut sig runt två-snåret). På gott och ont. En vet att det är schysst folk, människor varav de flesta skulle vara fint att lära känna – men social kontroll och likriktning är andra sidan av myntet som riskerar att vändas upp. Också en ”å, alla känner alla utom jag, alla dansar så coolt, har så snygga kläder, kan alla musiktermer”-farhåga som kan verka hämmande. Shit the same, allmänmänsklig känsla.

Läser TIGER. Om att växa upp i Jönköping på 70-talet, att som tjej förälska sig i en annan tjej. Om att ena stunden känns allt pirigt, underbart, fantastiskt, spännande, och i nästa sekund drabbas av skam, ångest, skuld, äckel inför sig själv. Tvingas spela dubbelspel mot sina kompisar. Lämna hemliga lappar innan internet och mobiltelefoner var i allmänt bruk. Avskuren från omvärlden. Media kontrollerades ovanifrån. Att bara ha frikyrkliga insändarskribenters åsikter att utgå från. Skamkänslan är det som slår mig hårdast i boken.

Mina föräldrar kommer hem. Prasslande vuxenjackor. Kyliga andedräkter. Stor famn att krama. Skinnhandskar som vant styr Volvons ratt. Skytteltrafik till frikyrkan i min småstad varje söndag och flera gånger i veckan.

 

Min Jesus, min Herre

Gud det finns ingen som du

Min lovsång jag ger till Dig mer och mer

Förundrad av Din kärleks djup

Du tröstar, Du skyddar

Styrker den vacklandes steg

Formar min dag, mitt liv och mitt jag

För alltid vill jag tillbe Dig

Ropa till Gud över hela vår jord

Stiger en hyllning en hymn utan ord

Berg faller ner, havets vågor bryts

När dom hör Herrens namn

Din kärlek och glädje nu fyller min själ

Min sång går till Honom som gjort allting väl

Inget kan mätas med löftet jag har i dig

(Ropa till gud.

Text & Musik: Darlene Zschech.

Auktoriserad svensk översättning:

Bengt Johansson)

Hemma hos mina föräldrar kastas jag okontrollerat mellan alla tidsåldrar jag levt i. Sex år gammal. Arton år, läste Tolstoy och Lewis och skulle konvertera till katolicismen på grund av Svenska kyrkans urvattnade moral. Skrev inlägg på tv4:as debattforum ang. den pågående debatten om homosexuellas rätt att gifta sig. ”En man ska inte ligga med en annan man som en man ligger med en kvinna. Det är något avskyvärt.” (3 mosebok…) Innan jag exempelvis reflekterat över att kvinnor har en egen sexualitet. Jag levde på överlägsenhet och förakt för det likriktade (inte för att jag inte gör det nu), människor som förälskade sig i killen i parallellklassen och spelade in Desperate housewives om de någon gång råkade missa det. MVG i latin är väl ingenting, jävla medelmåtta som kommer att sitta fast här i ett radhus med snusande bilmekanikersambo om tio år. Ok, stickspår.

Allting hos mina föräldrar är präglat av min svartvita blick. Tidningstraven på köksbänken: Hemmets vän, Ljus i Öster, Shalom över Israel, kyrkans programblad. Stereon, även när den är tyst spelar den lovsånger, elpianot, gitarrerna och basen i ett hörn som en påminnelse om den (paradoxalt?) rockiga frikyrkan.

Projicerar klumpen i magen, som uppstår när jag läser, på mina föräldrar när de kommer in. Kopplar fucking homofobi på sjuttiotalet till deras homo- och transfobi. Så jävla mycket skrik, missförstånd och tårar som har utspelat sig i köket det senaste året. Tar upp diskussionen vi inte haft på allvar sedan i våras därför att den aldrig leder någonstans.

Hur kan en religion som menar sig vilja människor väl fördöma glädje och kärlek? Förstår inte hur en kan lägga sig i vad andra människor gör så länge de inte skadar någon annan. Pappa som är uppfostrad av moderna, folkpartistiska, religionshatande föräldrar, hans pappa lagade mat och damsög, hans mamma yrkesarbetade tills hon blev pensionär, hur kan han i tjugoårsåldern konvertera till en ideologi som hävdar att det endast finns ett rätt sätt för människor att leva?

Mina föräldrar är välvilliga, men de har aldrig behövt ifrågasätta sina åsikter. Var ligger orsaken till att jag efter en stund måste panikfly till min systers hippie-vegan-rum, krypa ihop i en fåtölj med knäna mot bröstkorgen? Är det att jag projicerar de åsikter jag själv hade för fyra år sedan på föräldrarna, att jag har bildat ett schizofrent undermedvetet ”jag” av homogay vs. skuld och skam? Är det det som får mig att fly från att eventuellt hitta någon form av stabilitet och enhetlig identitet ifråga om kön och sexuell orientering? Eller handlar det om att mobbad unge som byggt hela sin trygghet på dessa två vuxna plötsligt klipps av genom att jag så tydligt tar avstånd från det jag vet/förmodar är deras grundläggande världsuppfattning? Är det därför jag inte kan andas? Önskar att jag bara kunde gömma mig i plugget, men drar mig hela tiden för att ta i tu med det också, så ägnar dagen åt att äta godis och surfa i min systers rum…….

Vet inte var orsaken ligger.

Pratar vi bara olika språk?

Se

Mian Lodalens Tiger

+

Hatar Gud bögar? Teologiska förståelser av homo-, bi-, och transpersoner. En befrielseteologisk studie

av Lars GårdfeldtLars Gårdfeldt

_________________________________________________________________________________

OBS: för tydlighetens skull: religiösa, heteronormativa uppfattningar som skribenten har i texten gäller inte längre

PS. varför är människor med frikyrklig erfarenhet överrepresenterade inom "hbtq"?!

Om transpersoners, och alla andras, förhållande till kön

En någorlunda intressant diskussion om ett mycket intressant tema har pågått i Fria Tidningen den senaste tiden.

Kan tyvärr inte hitta Katarina Anderssons ursprungliga artikel om dubbelheten hon tycker sig se i transpersoners förhållande till kön, dvs. att vilja byta/korrigera sitt kön har sin grund "i en tydlig avgränsning mellan könen som verkade tala emot queerrörelsens strävan att ifrågasätta den typen av kategorierande". Citat och referenser kommer därför från hennes artikel Vi måste alla förhålla oss till normen i Fria Tidningen, 10-10-09. Denna dubbelhet i hur en som transperson ska förhålla sig till kön är en källa till förvirring hos icke-transorienterade cis-personer, såväl som en orsak till diskussioner och konflikter inom "transrörelsen".

Med avstamp i ovanstående citat tänkte jag komma fram till en analys av trans, cis och queer som jag tror skulle kunna leda debatten framåt och sätta fingret på den verkliga problematiken. Trans är inte en (enhetligt) kategori, och trans är inte samma sak som queer.


Angående att vara född i "fel kön"
Upplevelsen av att vara född i "fel kön" har enligt Andersson grund i ett biologistiskt förhållningssätt till kön, vilket jag (i alla fall teoretiskt sett) håller med om. En måste skilja mellan socialt kön och biologiskt kön, annars kommer vi aldrig komma bort från föreställningen att vissa egenskaper är biologiskt betingade, dvs. att exempelvis en biologisk tjej som har typiskt "manliga" intressen (eller för den delen homoerotiska begär) är född i fel kropp. Dvs. upplevelsen av att vara obekväm i den könsroll som tilldelas en vid födseln borde skiljas från upplevelsen att vara obekväm i sin kropp rent fysiskt - det är inte ens kropp det är fel på om en inte får leva ut sin personlighet, utan samhället, och det är samhället som bör korrigeras, inte den egna kroppen för att anpassas till könsnormerna.

Däremot kan det finnas människor som upplever att den kropp de har är fel, oavsett hur de betraktas, bemöts och får möjlighet att uttrycka sig, vilket innebär att könskorrigering kan vara en lösning för dem.

Mitt emellan eller inget alls
Men det finns även många människor vars största problem är att de inte blir bemötta som dem de är, utan behandlas utifrån de fördomar som människor skapar sig utifrån deras biologiska könsattribut. Istället för att ständigt bli ifrågasatt kan det kännas enklare att välja attribut som stämmer överens med det kön en definierar sig som, eller snarare det av de två kön i det binära könssystemet som en känner sig bäst "stämma överens med". Exempelvis om en "biologisk kvinna" definierar sig som kille, eller något annat än tjej, men inte upplever sina bröst i sig som störande, kan de ändå leda till att hen hela tiden bemöts som tjej (vilket i vårt samhälle är annorlunda från hur en blir bemött exempelvis som kille), vilket upplevs som så jobbigt att hen väljer att operera bort (eller dölja) dem. (Hur en blir bemött inom transvården om en lägger fram detta resonemang är en diskussion i sig.)

Ett alternativt synsätt på trans, cis och queer
Hbtq är inte en enhetlig rörelse, och det finns olika synsätt på kön bland människor som definierar sig som trans av något slag. Trans borde inte ses som en enhetlig kategori, eller en kategori över huvud taget. Det är ingen identitet i sig. En skulle aldrig klumpa ihop alla människor som har haft tandställning någon gång i sitt liv och förvänta sig att de skulle ha samma identitet, upplevelser, intressen, personlighet, whatsoever. (jfr. med det bemötande en som minoritet ofta får i majoritetssamhället, oavsett om en är lesbisk, har en annan hudfärg, har en funktionsnedsättning el.dyl.) Inte heller har de har samma synsätt på sin korrigering, om de gjorde den på grund av omgivningens förväntningar, av medicinska skäl eller "av egen vilja". De har också olika ideal om hur den ideala tandraden ser ut.

Istället för att se trans som en identitet och som en enhetlig kategori, handlar det snarare om att en har samma erfarenheter i högre eller mindre grad, och dessa förstärks ofta p g a de bristande rättigheter och den diskriminering en möter i samhället. Diskrimineringen och utanförskapet bildar förvisso ett slags identietet, som dock inte går ut på offerskap, utan kan handla om att få utrymme att stärka den egna identiteten, att lobba mot politiker, att bedriva normkritisk aktivism etc.

En mer relevant kategorisering angående människors förhållande till sitt (sina) eventuella kön och kön i allmänhet anser jag är att skilja mellan a) dem som betraktar och förhåller sig till kön som något givet/enhetligt/definierbart/möjligt att ringa in och avgränsa/biologiskt/per se (i sig), till skillnad från b) dem som ser kön som något flytande, något som hänger ihop med andra kategorier som finns närvarande i det sociala, som förändras över tid och beroende på vilket sammanhang en befinner sig i, dvs. att kön är situationellt.

Förstnämnda synsätt (a) kan jämföras med biologismen, som kan användas för att hävda att människor som bryter mot normerna om på vilket sätt kropp, kromosomer, hormoner och biologiskt kön ska överensstämma är födda i fel kropp (alternativt har lagt sig till med fel egenskaper) och därmed måste rättas till, slussas in, slipas till för att passa in i någon av de två fyrkantiga mallar som finns givna. Det andra synsättet (b) är det som många queeridentifierade och queeraktivister utgår ifrån. Precis som jag kan be en cis-person att problematisera sitt förhållande till (sin) könsidentitet, kan jag tycka att en (fd.) transperson kan ha ett problematiskt förhållande till vad kön är. Dvs. det behöver inte vara någon skillnad mellan de normer om kön som en cis-person förmedlar, och de en människa med transerfarenhet förmedlar; trans behöver inte alltid vara subversivt, utan kan lika väl användas för att exempelvis bekräfta och upprätthålla den heterosexuella matrisen som säger att en viss sorts koppling mellan biologiskt kön, socialt kön och begär är den korrekta och önskvärda. (det var också utifrån detta synsätt som transsexuella fick rättigheter till vård från början)

Ett mer politiskt intressant synsätt (ur queersynpunkt) blir således att inte skilja mellan cis-personer och (fd.) transpersoner (vilket förvisso kan vara viktigt ur diskrimineringssynpunkt, ifråga om normer osv.), utan mellan ett förmedlande/framhållande av cis-normer/cis-normativitet, i förhållande till ett agerande som vill bryta mot den heterosexuella matrisen.

För att läsa Katarina Anderssons artikel, se
Vi måste alla förhålla oss till normen Fria Tidningen

Höstångest och strävan efter vintervit perfektion

10 oktober, 19:14

Söndag och allt är grått och ingen är hemma. Har pluggat hela dagen. Läser "Framtidens feminismer, Intersektionella interventioner i den feministiska debatten."

exempel:

"Bekant är den stora benägenheten till kopulation hos negern, hvilken äfven motsvarar den starka kroppsliga utbildningen hos denna menniskorace. Många orientaliska folk skola äfven kännetecknas genom deras starka erotiska lidelser. Vi veta äfven, att fabriksarbetare äro starkt disponerade för könsnjutning, och den dagliga erfarenheten visar detta hos ensklida individer."

(Gubbe 1895; cit. i De los Reyes och Gröndahl 2007:45)

Det talar för sig självt.

Har de senaste veckorna ofta kännt mig snurrig i huvudet, lätt svävande, allmänt uttråkad och rastlös, bristande koncentrationsförmåga, samt sover halva dygnet. Har börjat skolka mer än jag vill och känner allmän apati inför det mesta. Beror det på att jag mest äter veganskt och därmed får något slags näringsbrist - måste kolla upp det hos läkare nästa vecka - eller på att jag har en psykisk sjukdom, alternativt depression som har börjat växa till sig efter att jag slutade med mina antidepressiva, eller på hösten? Undrar jag!

Har bestämt mig för att börja träna när CSN kommer. Så fort jag känner rastlösheten i kroppen ska jag cykla genom bitande upfriskande kyla till gymmet, springa på löpband eller spinna i 40 minuter till scooter, därefter köra alla maskiner som kommer ge mig den felfria kroppen, och avrunda med stretching, dusch och bastu, skrubba min muskulösa bruna kropp med frottéhandduk, rulla Deodorant ACO for men under armarna, knäppa på mig byxorna och dra åt det svarta skärpet under tvättbrädan. Svart sportbh i bomull, mjuk varm hud i fjällräventröja i vinter, stor kopp te, lugn, harmonisk, balanserad, i halvdunklet på café med röda ljuslyktor, rufsigt nyduschat hår. Intensiv blick, kontroll blandat med äventyrslusta. Börja cykla överallt, ha praktiska handskar och cykelväska, kall andedräkt när jag kommer fram till skolan. Ha hunnit läsa alla böcker samt tänka själv för igår efter träningen var jag helskärpt och pigg av endorfinet som utsöndras i kroppen av träningen. Jag ska äta surdegsbröd med skivor av rättvisemärkta ekologiska bananer, bönsallad och en liten chokladbakelse.

Vintervit perfektion. Den androgyna sportflatan med starkt handslag, rapp i käften, en engagerad glöd i ögonen och ett lugn över ryggtavlan när hen har låst sin cykel och går in genom dörren till huset på kvällen. Who has been there, done that, vet vad hen vill.

Rädslan för höstångesten.

Min höstångest handlar om alla helgons dag, släkter följa släkters gång, mostrarnas dyra svarta yllekappor (från "jag-är-i-femtioårsåldern-och har bantat bort mitt crème-fraiche-fett från när jag var fyrtio-och tycker om att shoppa ungomliga kläder men ändå med den vuxna kvinnans mognad"-affären Joy) och diskreta blanksvarta skinnstövlar i prydlig ring kring morfars grav, marshaller vid gravarna och grupper av människor som flyter fram, alla på samma sätt, genom regntyngt, granrisdoftande dunkel vid femtiden en lördag i november. Tidlöshet. (Individen äts upp, se Queersverige, 2005, pp 208) Sedan, efter kyrkogården, hemma hos någon släkting i villa av vitt mexitegel, vol-au-vent-formar med fasansfull räkstuvning, Herrljunga äppelcider och salta pinnar som ger magknip i två dagar. Hetsäter efterrätt, minns inte vilken, och tittar på sexistisk disneyfilm med småkusinerna, gömmer mig i gillestugan för att slippa svara på frågor vad jag har gjort idag, vad jag pluggar, vad genus betyder och om jag har träffat någon trevlig kille. Mostrar lägger på läppstift framför spot-belyst spegel i hallen, diskret "kvinna med heltidsanställning och fast jobb"-prisklassen, diskret mullvadsfärgad ögonskugga, diskret vigselring med diskret diamant som de fått av sin diskret manschauvinistiska, romantiska make, nyper sig diskret i graviditetsfläsket som inte riktigt försvunnit än efter fem år, suckar diskret och återvänder till vardagsrummet utan att rispa upp sina svarta nylonstrumpor på tröskeln.

Rädslan för instängdheten; instängd i Ellos-inrett vardagsrum med grafitgrå soffor, gigantisk plasma-tv och ljunglila panellängder, instängd med ljuslyktor och alladinaskar och sällskapsspel, instängd i bilen, inklämd i baksätet i obekväma kläder, på väg genom skog skog skog med familjen, torr i halsen av varmluftsfläkten, instängd i sin egen kropp, har idag blivit mer påminnd om det än någonsin på grund av uppspänd mage full av icke-fibrer och kolsyra. Instängd i ständigt mörker, inomhus, kyla. Instängd i jävla offermentalitet och att jag inte kan glömma släktmiddagar jag skolkat från sedan två år tillbaka.

Är storstadens ljus en frigörelse, att gå från seminarium till studiecirkel, från aktivistmöte till café, på breda gator uppvärmda underifrån för att smälta eventuell snö, anonyma människor med olika livsstilar, olika loggor på sina matkassar, åka hem, äta quinoa, hänga med i Agenda och Dokument utifrån, vara nyanserad i sin analys av valutgången?

På vintern känns det som om människor ändå pressas ihop, som grankvistar i ett julgransnät. Likriktat höstmode på H&M, svarta yllekappor även här, Madicken-kängor och pälskragar och rosetter, femtiotalsstilen upprepas på portföljer och glasögon. Släkter följa släkters gång. Hem till familjen på lovet, studenten Emelie (fingerat namn) med nötbrunt hår i fucking diskret fläta, pluggar på fucking mainstrem-humanisten åker hem till sin fucking gillestuga och hela släkten, ungar i strumpbyxor med röda hjärtan på klänger och klättrar på henne, hon proppar i sig knäck och nyper sig diskret i magfläsket och hoppas att inte pojkvännen och sambon i fucking jävla bostadsrätt sedan två år tillbaka ska tycka att hon är ful - måste börja på friskis-och-svettis i januari.

Vill klippa av hela historien, alla band och snören som trasslar ihop människor och tvingar dem att plåga varandra, hacka sönder med saxens blad, splittra, befria, i tusentals beståndsdelar, sprida över världen med orgasmisk kraft. Flyga, inte bara långt bort, iväg, utan fortsätta flyga för alltid, maximera, g-krafter som får ruset i dig att skjuta upp i skallen som skakad champagne. Ordet "alltid" förutsätter att det finns ett slut, annars skulle det inte existera, så min strävan är aldrig, alltid, existerande och på samma gång inte. Ett överskridande förutsätter att det finns något att överskrida, men jag vill ignorera all skit som har lagt sig över människor som den mörka lera som täckte vägarna om hösten i digerdödens insjunkna städer. Jag behöver inte konstituera mig i motpol till normen, behöver inte ta hänsyn till den - istället skiter jag i den som om den aldrig funnits. Jag skapar min egen värld, som en självklarhet. Behöver inte förhålla mig, låsa in mig. Ska springa över kullerstenen, göra vad jag vill, hur jag vill, vara vem jag vill.

And for the next time: Hur görs genus i (kvinno)separatistiska sammanhang?

Tills vidare: läs Tiger av Mian Lodalen. Underhållande!

Egofobia

6/5 onsdag 22:58

Första blogginlägget.

Denna text hamnade någon annan stans än där jag planerade. Blev in medias res. Desto intressantare. Vad jag menar med de ord som jag uppfattar som utgångspunkter i mitt resonemang - offer i förhållande till trans - vill jag utveckla mer. Poängen kan dock sammanfattas i en mening: har jag identifierat mig med trans - och numera queer - för att dessa "identiteter" förväntas utgöra en form av offerroll i samhället som det ser ut idag? En offerroll som jag kan gömma mig bakom för att slippa leva. Bakomliggande frågeställning är: vad beror min jävla sociala fobi och rädsla för andra människor på?

Är det för att jag alltid har varit ett jävla offer, som när jag väl börjar inse att det finns människor som gillar mig, måste jag hela tiden hitta nya offerroller att fly till? Jag har gjort offret till en del av min personlighet. För att slippa prata med folk, för att slippa våga lita på någon, för att slippa behöva älska någon, för att slippa låta mig älskas av någon, för att slippa utsätta mig för någon annan, hittar jag en offerroll att skylla min sociala inkompetens på. För att fly från en del av mig själv också, förmodar jag.

Offret har varit den identitet som har följt mig längst, medan jag bytt stil efter stil. Sedan jag var cirka 11. Innan dess var de andra mina fiender, inte mina förtryckare. Jag krigade mot dem. Sedan internaliserade jag deras blick och började förtrycka mig själv… samtidigt som de fortsatte att förtrycka mig – en process där det ena förstärkte det andra… Eller så var det bara jag hela tiden, som konstruerade dem som mina förtryckare för att jag inte pallade med att hantera mig själv i världen när jag var tretton och framåt, så jag behövde en syndabock. Se, nu är jag offer för mitt eget ryck att förtrycka mig själv. Hade jag inte låtit dem förtrycka mig – hade jag inte själv valt att konstruera dem som mina förtryckare (detta egentligen ett uttryck för en konflikt med mig själv hela tiden?) – hade de inte gjort det. It takes two to tango. Om det inte finns någon att förtrycka kan man inte förtrycka. Och för att kunna förtrycka någon krävs det att motparten är ett offer. Ergo: går det att förtrycka någon som inte finner sig i rollen som offer? (ska spinna vidare på denna fråga angående de feministiska brännfrågorna en annan gång) Å andra sidan kan jag inte konstruera mig själv som offer utan att ha en någorlunda trovärdig förtryckare att konstituera mig gentemot – om jag inte har en psykisk störning d.v.s. Kanske det.

Vad jag ville komma fram till förr eller senare är temat Trans, (som jag numera har definierat om till queer när det gäller mig själv).

Historien om min könsidentitet har utspelat sig sedan något år tillbaka och lite mer, eller egentligen sedan jag var bäbis, men den har den senaste tiden börjat dominera mitt liv. Den historien är utgångspunkten för det jag skriver, dvs. för vem jag är. Ska gå in på det en annan gång. Det är relevant då jag anar att syftet med mitt skrivande är att skapa mig någon sorts enhetlig bild av mig själv som subjekt. Det är syftet med allt jag gör, men förmodar att det inte leder till något annat än ett cirkelresonemang, eftersom ingenting existerar oberoende av den grundval det utgår från, dvs. jag får den utgång i mitt liv som jag strävar efter, de svar jag vill ha (är medveten om att denna tro förmodligen beror på min position i samhället, min ålder, fysiska tillstånd etc., för att inte tala om överbelästhet. Det finns andra människor som upplever sig inlåsta i sin situation, vad det än beror på. Frågan är förvisso om de hamnat där genom medvetna/omedvetna val – eller på grund av vad?)

Kanske kan jag föra mig själv vart som helst identitetsmässigt. Vart som helst är inte långt ifrån ingenstans, en vit vägg, den totala konstruktivismens utgångspunkt, som också utgör mitt huvud och raderar ut alla rötter, alla uppfattningar och åsikter, alla känslor. Tryggheten.

”En cynikers döda scen är född i sinnet på en själ med mening skrivet på ryggraden.”

(snott från snubbish på filosofiforum)

Går tryggheten att åstadkomma någonstans, på något sätt i världen? Eller har jag dekonstruerat föreställningen om trygghet som andra människor går invaggade i? En föreställning som ger upphov till destruktiva beteenden såsom modet att exploatera jorden, självtillräcklighet och fascistiska ideologier. Dumdristighet. För det går alltid att krypa hem igen och gömma sig, omge sig av ett skal av filtar och dyra tapeter som lyfter en till odödliga höjder – det finns inget behov av att problematisera det subjektiva.

Går tryggheten att åstadkomma på något sätt så är det kanske det jag letar efter hela tiden, över allt. Mot min egen vilja att ifrågasätta och kämpa emot har jag på det senaste börjat planera en ingenjörsutbildning, en fast inkomst, börjat längta efter en partner – varför finns inget finare ord är så för könsneutral pojkvän/flickvän?! – dock ofta i alla fall i formen av biologisk kvinna på väg någon annan stans. Håller om mig själv och längtar efter tryggheten som – vill inte sätta det på pränt – jag idag tror är omöjlig att uppnå.

Kanske är då illusionen om tryggheten mitt mål. Som alla andra. Men har dragit mig för att dumförklara mig själv. Känslan av trygghet blir istället mitt nya mål. Något mer än känslan kan man aldrig greppa, men mer behöver man kanske inte få reda på heller.

x x x

Queer är allt och inget. Inget essentiellt. Snarare det obestämda. Min frihetslängtan. Har yttrat sig i att vända mig mot det normala. Men också det innebär en inlåsning i normen.

Vill inte vara ”ingenting”, inte ”vad som helst”. Vill bara ha rätten att vara vad som helst. Att det inte ska spela någon som helst roll.

x x x

(sedan ska jag skriva konkret, i situationer)